Putin Doesn’t Mourn the West: He Now Has China

Back To Origin

Putin sörjer inte väst – nu har han Kina

Putins ideologi har mer och mer kommit att präglas av förakt för våra västliga liberala demokratier.

Stig Fredrikson beskriver Rysslands nya mäktiga vänner i världen.

KULTURDEBATT. I Moskva sitter Vladimir Putin och myser. När han ser ut över världen konstaterar han att utvecklingen går hans och Rysslands väg.

Vad han har förlorat på det havererade samarbetet med väst har han snabbt tagit igen med allt tätare kontakter med Kina. EU är inte längre Rysslands viktigaste handelspartner, det är Kina.

I Mellanöstern är Ryssland i dag den viktigaste maktspelaren när USA har lämnat walk over. Elimineringen av IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi ändrar inte på den saken.

Det är inte bara i fråga om Syriens öde som Ryssland nu sitter med de starkaste korten. Tack vare skickligt agerande är Putin nu god vän med alla de viktigaste aktörerna i regionen. Ryssland har bra kontakter med ledarna i Turkiet, Iran, Irak, Saudiarabien och Israel, och därmed också alla möjligheter i världen att sprida sin makt och sitt inflytande. Inget annat land, allra minst USA, kan säga samma sak.

I Afrika vill Ryssland markera närvaro och konkurrerar där med Kina. Nyligen träffade Putin ledare från 35 afrikanska länder i sitt sommarresidens i Sotji. Kina har en enorm fördel som ekonomisk stormakt, men Ryssland lockar med högteknologiska vapen.

I Europa fortsätter Putin sin målmedvetna kamp för att splittra EU:s medlemsländer i inställningen till Ryssland. Det han nu räknar med är att enigheten kring fortsatta sanktioner mot Ryssland efter annekteringen av Krim ska börja svikta. När det gäller kriget i östra Ukraina visar Putin inga tecken till kompromiss om det ryska stödet till separatisterna. I stället hoppas han kunna nöta ut den politiskt oerfarne presidenten Zelenskyj när den inhemska kritiken i Ukraina mot Zelenskyjs ”eftergifter” tilltar.

Det brukar sägas att Vladimir Putin inte är någon strateg. Han är i stället den skicklige taktikern som snabbt griper tillfället där det ges, och då ofta efter en tabbe från motståndaren. Det var det han lärde sig i judo, att utnyttja blottorna hos den andre.

Det brukar också sägas att Putin inte har någon ideologi, utan plockar lite här och var till en blandning där målet alltid är att återge Ryssland en stormaktsställning som liknar den Ryssland har haft så ofta i historien. Detta är sant. Men ändå tycks det mig som om Putins utrikespolitiska agerande, med stora framgångar för Ryssland, är drivet av en alldeles speciell övertygelse som man skulle kunna kalla ideologi.

När det gäller ingripandet i Syrien 2015 på president al-Assads sida handlade det inte bara om att stärka Rysslands inflytande där. Putin ansåg att han hade fattat något som västvärlden inte hade fattat. Nämligen att det är bättre att stötta en diktator och hjälpa honom att sitta kvar, än att störta en diktator och skapa kaos och anarki. För Putin blev Saddam Hussein i Irak och Muammar al-Gaddafi i Libyen två exempel på hur felaktigt väst handlade när man störtade dem. Resultatet blev misslyckade och icke fungerande länder. Det är dåraktigt att försöka åstadkomma något slags demokratiskt styre på det här sättet, menar Putin. Bättre då att se till att ”den legitime ledaren” al-Assad i Syrien får militärt stöd för att kunna behålla makten. Som ledare för en auktoritär regim har Putin inga som helst ambitioner att se till att det syriska folket får en bättre ledare. Han bryr sig inte ett dugg om lidandet för civilbefolkningen under åtta år av inbördeskrig. Det är viktigare att al-Assad kan segra till slut.

Vladimir Putins ideologi har mer och mer kommit att präglas av förakt för våra västliga liberala demokratier. Det gäller inte bara västs agerande i Mellanöstern. Putin anser helt enkelt att hans tro på att sätta nationalstatens intressen framför allt annat är den tro som har framtiden för sig. Att han har fått en själsfrände i Donald Trump gör honom inte mindre trosviss.

Putins tro är en konservativ nationalism, grundad på traditionell livsstil och gammaldags familjevärderingar, i motsats till det mesta han ser i Västeuropas sätt att leva. Det är därför Ryssland ger stöd och hjälp åt högerpopulistiska partier och grupperingar i Europa.

I en intervju i somras i Financial Times avslöjade Putin tydligare än någon gång tidigare hur hans världsbild ser ut. Han menade att ”den liberala idén har blivit obsolet”. Nu är det dags för den sorts ”illiberala samhälle” som Viktor Orban håller på att skapa i Ungern.

När Putin talade om hur demokratierna i Västeuropa har undergrävt sig själva, valde han att exemplifiera med invandringen och hävdade att det är fritt fram för migranter att ”ostraffat döda, plundra och våldta”. Som exempel på den dekadenta livsstilen i väst påstod han att barnen kan få pröva på ”fem eller sex olika könsroller”. Mot detta ställde Putin upp ”kulturen, traditionen och familjevärderingarna hos de miljoner människor som utgör huvuddelen av befolkningen”. Han hånade sina europeiska kolleger som hävdar att de inte kan ta till hårdare tag mot invandringen ”eftersom vi har de lagar vi har”. Ändra lagarna då, var Putins råd. De traditionella värderingarna är viktigare för miljoner människor än den så kallade liberala idén som enligt min åsikt är på väg att dö ut, sa den ryske presidenten.

Det är lätt att avfärda Putins tankegods som en parodi på verkligheten. Men den här förvrängda och fördomsfulla bilden av våra samhällen är verkligen den bild han har. Ofta luras västliga ledare vid möten med Putin av en mer elegant och charmig version av den ryske ledaren. Men han är ju en mästare på att förställa sig, en kameleont. Därför måste vi komma ihåg att det är så här det ser ut inne i huvudet på Putin. Han är övertygad om att våra västliga liberala demokratier har spelat ut sin roll. De närmaste åren gäller det att se till att han har fel.

Stig Fredrikson är journalist och författare, samt medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Ryssland utan Putin”.