The Revolution is a Tea Party

<--

Revolutionen är en tebjudning

Kolumn

Publicerad: 23 oktober 2010, 04.00

Snart är det val i USA. Landets underskott, skulder, handelsbalans och socialförsäkringssystem är strukturella giftpiller. Det finns reell anledning till global oro. Vad bör man alltså spana efter i valresultatet?

Främst huruvida demokraternas majoritet förbyts i republikansk övervikt. I senaten tyder det mesta på att demokraterna hårfint behåller makten, i representanthuset lär republikanerna (GOP) segra. Rapporteringen vibrerar av spekulationer kring särskilt jämna val.

Ändå känns det som om allt det där kvittar. När GOP senast styrde kongressen misskötte man på politikers typiska sätt ekonomin. Sedan dess har triumviratet Barack Obama, talman Nancy Pelosi och majoritetsledare Harry Reid tagit lättsinnet till nya höjder. Slarviga stimulanspaket, en dyr och felriktad sjukförsäkringsreform, verklighetsfrämmande energiförslag och strutsbeteende när det gäller pensionsförsäkringssystemet har gjort dåligt värre.

Vad spelar det då för roll vilka som vinner?

Det är här Tea Party-rörelsen kommer in i bilden. Demokraterna kallar dess medlemmar för främlingsfientliga extremister, republikanerna beskriver dem som populistiska haverister. Stråk av dessa karaktärer ryms i rörelsen, men med tanke på att tjogtals miljoner amerikaner är sympatisörer är det inte konstigt att terrängen är vildvuxen. Självklart kommer dårfinkar att finnas i en gräsrotsrörelse utan program, ledning eller centrum. Självklart kommer etablissemanget att påstå att dessa dårfinkar definierar rörelsen.

En annan bild visar vanliga amerikaner som vill ta ansvar för landets ekonomi. De inser att kännbara åtgärder fordras och att partierna inte förmår genomdriva obekväma beslut. Därför har man lyft fram egna kandidater som ofta slagit ut elitens utvalda. GOP:s ledning menar att dessa gräsrotskandidater är så verklighetsfrånvända att de är ovalbara.

Budskapet till småfolket: låt oss sköta det ni inte begriper.

Småfolkets svar: det har gått sådär hittills.

Det är för tidigt att skriva en Tea Party-hyllning. Risken finns att rörelsens tydliga fokus glider över i billiga förenklingar av vad som faktiskt är en komplicerad verklighet. Ännu värre om en sådan attityd sprider sig till andra politikområden, som immigration och utrikespolitik.

Men det finns verkligen inga goda skäl att tro att den politiska klassen i grund och botten är mer omdömesgill, kapabel eller klok än folket. Den öppna frågan är om just Tea Party-rörelsen på ett effektivt sätt förmår kanalisera de känslor och insikter som bär upp folkets ansträngningar. Lyckas den ser vi början på ytterligare ett kapitel i USA:s historia med bekant innehåll: landet i kris, folket till räddning.

Länge var måttet på en senators eller representants framgångar i Washington DC hur mycket federala bidrag han kunde trixa hem till väljarna. På allt fler platser i USA skryter nu kandidater över motsatsen: att de vägrar ta emot fläsket. Det är inget dåligt avstamp.

Kanske är det först i presidentvalet 2012 vi får se var det landar.