Jag har alltid haft svårt för Rick Perry, guvernören från Texas som nu kampanjar för att bli republikanernas nästa presidentkandidat. När jag bodde i Austin såg jag honom i tidningar och på tv, och han slog mig som ganska okunnig och ständigt med opinionsmätningar i fokus. Det som gjorde mig mest obekväm var att han verkade spela en påtvingad roll snarare än visa upp en grundad personlighet.
I mitt umgänge fanns många som känt Perry i decennier, personer jag har förtroende för, och nästan utan undantag saknade de respekt för honom som guvernör. Han betraktades som en skenledare, man tog inte det han sade på riktigt allvar.
Är det dags att ändra uppfattning? Jag har några tankar kring detta.
Artikeln fortsätter…
För det första är primärvalsprocessen inför amerikanska presidentval mycket svår och utdragen och har förmåga att forma kandidaterna. De senaste exemplen är Bill Clinton och Barack Obama, som inledde processen som vingliga och suddiga men avslutade den som väl utmejslade kandidater. Om Perry hänger med hela vägen kommer det nästan säkert att vara en annan politiker som ställs mot Obama nästa höst, än den som nu bestämt sig för att söka sitt partis förtroende.
För det andra. När en kandidat avfärdas som ovärdig och populistisk kan det vara ett riktigt omdöme, men man ska akta sig för att oreflekterat sjunga med i etablissemangets unisona klagokör. En kandidat som går till val på att avfärda vedertagna sanningar och attackera eliten kommer nästan definitionsmässigt att framställas som okunnig och vulgär. Ibland ser folket något annat. Återigen, att alla som positionerat sig sedan decennier säger att Perry är ute och cyklar betyder inte att han följer rätt kurs. Men det behöver inte heller betyda att han faktiskt är på väg att gå vilse.
För det tredje. Folket som omgärdar Perry är en grupp smarta personer som varit hos honom länge och präglas av djup lojalitet till chefen. Jag frågade runt lite om detta: Om Perry är en sådan halvfigur, varför är hans medarbetare så lojala? Svaren jag fick förvånade mig. Omdömet om Perry är att han privat är omtänksam, mjuk och eftertänksam. Den Texas swagger han visar upp offentligt är en roll som får dem som känner honom att gömma ansiktet i händerna när de ser honom inför publik (som om Carl Bildt hade ställt sig på ståplats, skrålat hejaramsor och insisterat att det var på riktigt). Om beskrivningen stämmer rymmer den, skulle jag tro, antingen Perrys snara fall som kandidat eller hans utrymme att med tiden växa till en valbar utmanare till Obama.
Slutligen märker jag hur en intressant psykologisk mekanism nu verkar på vännerna i Texas. (Jag försöker själv värja mig). Efter att ha viftat undan Perry i tio år söker man efter orsaker att trots allt tycka om honom, lita på honom. Det beror såklart på att de vill se en republikan i Vita huset. Men om Perry ställs mot Obama nästa höst – min gissning är fortfarande att det blir Mitt Romney – och de då skroderar om hur insiktsfull och karaktärsfast han är: Vem är det då som har förändrats?
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.