USA: Tolerance Isn’t Created Overnight

<--

Tjugo år efter att Rodney King blev en symbol för polisbrutalitet har relationerna mellan svarta och vita blivit bättre. Men trots valet av Obama finns motsättningar kvar.

I söndags avled Rodney King, drygt 21 år efter att han blivit en symbol för polisbrutalitet i USA. Den tredje mars 1991 stoppades han av Los Angeles-polis för att han kört för fort. Efter att King, som är svart, stigit ur bilen slogs han till marken och utsattes för sparkar och elchocker av flera vita poliser. Allt fångades på video och visades på CNN.

Drygt ett år senare friades samtliga inblandade poliser av en helvit jury. Dagarna efter utbröt kravaller i centrala Los Angeles. Hela stadsdelar slogs i spillror av, framför allt, unga svarta män. 53 människor dödades och flera tusen skadades.

ANNONS:

Om King blev en symbol för polisbrutalitet blev frikännandet av poliserna det för strukturell rasism och diskriminering. Kravallerna illustrerade i sin tur den djupa sprickan – fylld av misstro och ilska – som fanns mellan svarta och vita.

Trots att drygt två årtionden passerat sedan medborgarrättsrörelsen tvingat fram reformer som gav lika rättigheter oavsett hudfärg fanns rasismen fortfarande kvar.

Valåret 2008 befann jag mig i USA. Barack Obamas seger gav – i alla fall i solitt liberala Boston – upphov till eufori. På min universitetscampus sjöng och dansade man bokstavligt talat på gatorna.

Valet av Obama var efterlängtat av många för att det betydde ett nej till Bush, hans krig och moralkonservatism. Men det var inte det som lockade till sång och dans. Hillary Clinton och de andra medtävlarna i de demokratiska primärvalen hade samma budskap.

Obama erbjöd mer. Hans kampanjslogan, ”hope and change” och det än luddigare ”yes we can” lovade något annat än bara politiska reformer. Något som nästan inte gick att konkretisera.

Till stor del handlade det om hudfärg och etnicitet. Fram till Obama hade den amerikanska drömmen betraktats som utom räckhåll, eller åtminstone bara tillgänglig i begränsat format, för USA:s svarta.

Valet sågs som en brytpunkt och Obama var personen som – bara genom sin gestalt – kunde överbrygga de motsättningar som delade landet. Inte minst mellan vita och svarta.

Nu blev det inte riktigt så. Flera av de praktiska förhoppningar som knöts till Obama har blivit verklighet. Han är inte Bush och han håller på att avsluta krigen i Irak och Afghanistan. Han förespråkar homosexuellas rättigheter och har utsett abortvänliga domare.

Men de djupa sprickor som präglat landet finns kvar. Och valet av Obama suddade inte ut de fördomar och konflikter som finns kring hudfärg och etnicitet i USA.

Detta har ibland illustrerats av hur Obama själv har bemötts som president. Konspirationsteorier som vidhåller att han inte skulle vara född i USA eller att han i hemlighet skulle vara muslim har konsekvent florerat i mer eller mindre beaktade forum. Det hade sannolikt varit otänkbart för en vit president.

Och misstankar om fördomar och diskriminering är ständigt närvarande. När den svarte 17-åringen Trayvon Martin sköts till döds under märkliga omständigheter tidigare i år, och polisen reagerade på ett tvivelaktigt vis, ställdes återigen frågor om strukturell rasism.

Den optimism kring förhållandet mellan vita och svarta som präglade tiden kring valet har sjunkit undan. En opinionsundersökning som publicerades i Newsweek tidigare i våras visade att den andel som anser att relationerna blivit sämre nu är nästan lika stor som den som tycker att de blivit bättre.

Det här betyder inte att rasismen är lika utbredd i dag som när Rodney King misshandlades. Att allt inte plötsligt blev bra en sen novembernatt 2008 betyder inte att det inte blivit bättre sedan 1992.

Mycket har trots allt hänt. Efter misshandeln av King tillsattes en kriskommission. Resultatet blev att Los Angeles-polisen organiserades om och började arbeta aktivt mot diskriminering och rasism. På andra håll i USA genomfördes liknande förändringar. Dessutom innebar 90-talet en lång period av ekonomisk tillväxt, sjunkande arbetslöshet och fler möjligheter oavsett hudfärg. Det tillsammans med USA:s offentliga samtal kring rasism har sannolikt bidragit till att öka toleransen.

Det betyder heller inte att valet av Barack Obama, en svart man, till president är oviktigt. Men de stora förändringarna tar tid och sker inte över en natt.

About this publication