16 years after Michelle married Barack Obama she moved into a house with a wing to herself. Her staff includes a personal secretary, a cook and a florist. She receives no salary. Formally, she has a single assignment: to be a glamorous hostess for parties in the White House.
It may sound like a worry-free existence, but a long list of presidential wives have subsequently admitted that they were ill at ease with the strange duty of being the nation’s First Lady. Jackie Kennedy was always beautifully dressed, but bit her nails down to the quick. Betty Ford boozed and took sedatives. Laura Bush has explained how she felt misunderstood and underestimated.
For the woman who aspires to move into the White House’s East Wing, it counts to polish her personality well. A potential presidential wife must have a sophisticated psychology which should be both well-rehearsed and calculated. Every presidential candidate needs a smart, hard-working partner to even have a chance of winning. This partner should preferably represent the fantasy of the perfect American woman, to whom everyone can relate. Like her husband, she should be just a little bit better than others, but also be sufficiently normal. She is fertile, understanding and slightly old-fashioned. She is full of feminine mystique and is able to help her husband unwind.
Above all, she must never be sour, ugly or the slightest bit politically controversial. She best serves her political purpose as Madonna and mother. She stands above politics and makes her husband a slightly more human creature for whom more people can think of voting. As the president’s wife, she later waits to assume a more regal, unobtrusive role and for the most part is entirely silenced.
“If someone had said to me that one of them would be president one sunny day, I would probably have guessed her.”* So declared the former chief editor of the Chicago Tribune when she met Michelle and Barack Obama for the first time. The young couple were united by their interest in social issues. They both wanted to change the world. However, it was clear that Michelle was the more driven and organized of the two. With degrees from both Harvard and Princeton, she was ambitious and self-confident. She was even Barack’s superior when she got her first summer internship in a law office. There, she treated him a little nonchalantly to begin with, but he was persistent in his pursuit.
They have told the story of how they met many times on TV sofas and newspaper interviews. Michelle and Barack Obama seldom miss the opportunity to talk about how their family matters most. He may be commander-in-chief and commander of the armed forces, but she has appointed herself mom-in-chief. During the election campaign, Obama has said that his wife’s work is both more important and difficult than his, since she has to take more responsibility for their two daughters. The message is part of the American story — the woman who protects life itself and sees that there is something to defend, with violence if so required.
Michelle is now a dream for her husband’s campaign staff. She bakes nutritious cookies, dances spontaneously, and visits classrooms all at a high tempo, in her self-assigned role as spokesperson for children’s health, exercise and nutrition. She has planted a kitchen garden on the White House lawn and written a book in which she poses with cucumbers and peppers and gives tips on how to make salad. However, it’s not just fluff and well-directed photo opportunities — new legislation has been passed on, among other things, nutritional content of school food, thanks to her work.
Michelle is now so popular that she is sent to areas where her husband has less support to talk about what a great person he is. However, it took a while before she toned down her own personality and adapted it to a more politically suitable form. Jodi Kantor’s book, “The Obamas,” describes a woman who would really prefer to be more vociferous and take on more sensitive issues, such as mental illness among war veterans. However, she detests losing; after several missteps during the election campaign of 2008, where she was depicted as “angry” — which is the most objectionable a woman can be in the eyes of traditionalists — she has mainly cultivated her persona as a devoted wife and mother.
In the world of the political consultant, there are two well-known examples whom a candidate’s wife should avoid resembling. The first is Nancy Reagan, who sat in on the president’s morning briefing and openly exerted her influence on her husband. The other is Hillary Clinton, who tried to implement her own initiatives for health reform. Those same qualities which later made her an admired Secretary of State were less successful for a First Lady in the public’s eyes. As head of foreign policy it has since been better to assume traditionally masculine characteristics, for instance to open her mouth and show herself to be a tough negotiator.
Maybe for lack of other opportunities for expressing themselves in politics, the wives have long used their appearance to communicate. Their clothes are judged whether they wish it or not; Michelle Obama has learnt to use this to her advantage. Turning up in a cheap cardigan and skirt from J Crew has inspired women to be equally ingenious and thrifty. She signals that she knows these are hard times. For foreign state visits and official dinners, however, it is nuclear weapons that matter — in such situations she earns no points for economizing and so can instead wear a full length tailor-made Jason Wu.
Contending wife Ann Romney has a slightly more classic tailored style, with Oscar de la Renta and lots of red, white and blue; in addition, she often has a pearl necklace, gold jewelry and pumps. One of her Palm Beach designers pointed out last week that all his clothes — as opposed to Michelle Obama’s cheaper pieces — are produced in the U.S. So the Republicans score a point with the manufacturing industry in the candidates’ wives’ low-intensity struggle to be the most sympathetic woman.
However, Ann Romney only has the energy to campaign a few days at a time with her husband since she suffers from a nervous system disease, multiple sclerosis, and has difficulty with mobility. Ann Romney recently became more familiar to voters when she gave a speech about her husband at the Republican National Convention, with the obvious aim of becoming a little more personal and speaking to women. As a mother of five sons, she has been completely focused on her family, with which she also scored a point when a Democratic strategist pointed out that she had never been employed. “Believe me, it was hard work,” she tweeted and thus spoke directly to the American women who have chosen to stay at home with their children.
Like Michelle Obama, she is also significantly more influential over policy and her husband than her discreet image implies. Ann Romney has explained that it was she who encouraged her husband to run for the presidency again this year, just as it was she who persuaded him to run the last time. Simply because he is needed so much, she has explained.
Thus runs the race for the White House, the candidates both flanked by women who want more than they say out loud. Nobody votes solely on the basis of the candidate's wife, but there are some seeking clues about the candidate's human side. The ideal candidate’s wife can make her husband appear as a normal, upright husband who happens to be smart enough to be entrusted with the task of controlling the free world. Above all, he is so important that she sacrifices herself and takes on the rest.
One of the few occasions when the candidates’ wives became political was when they spoke at their respective conventions about their men. Michelle Obama defended, inter alia, her husband’s health care reform:
“Barack refused to listen to all those folks who told him to leave health reform for another day, another president. He didn't care whether it was the easy thing to do politically — that's not how he was raised — he cared that it was the right thing to do.”
Ann Romney’s objective was to give a more personal depiction of Mitt:
“Everything has become harder. We're too smart to know there aren't easy answers. But we're not dumb enough to accept that there aren't better answers. And that is where this boy I met at a high school dance comes in. His name is Mitt Romney and you really should get to know him. I could tell you why I fell in love with him — he was tall, laughed a lot, was nervous — girls like that, it shows the guy's a little intimidated — and he was nice to my parents but he was really glad when my parents weren't around.”
*Editor’s note: This quotation, accurately translated, could not be verified.
Balansakt för presidentfruar
Michelle Obama har en egen flygel i Vita Huset, med en personlig sekreterare, en kock och en florist. Men hon får ingen lön och kan inte prata fritt. Formellt har den topputbildade juristen en enda uppgift: att vara en glamourös värdinna för sin makes fester.
Michelle LaVaughn Robinson Obama (Secret Service kodnamn: Renaissance), 48 år. Två döttrar. Gift sedan 20 år. Jurist, numera FLOTUS – First Lady of the United States Kristen protestant. FOTO: REUTERS 1/2
Nästa Föregående
NästaFöregående
19 oktober 2012 kl 09:10 , uppdaterad: 23 oktober 2012 kl 12:46
TYST MAKT
LÄXHJÄLP: Här är de viktigaste glosorna
GRAFIK: Skilsmässor, fetma och klamydia
Fakta om valet i USA: Det ska du ha koll på
NEW YORK Det låter kanske som en bekymmerslös tillvaro. Men en lång rad presidentfruar har i efterhand bekänt att de vantrivts med den konstiga uppgiften att vara rikets första dam. Jackie Kennedy var alltid tjusigt klädd, men bet ner naglarna till roten. Betty Ford söp och tog lugnande medel. Laura Bush har berättat om hur hon kände sig missförstådd och underskattad.
För den kvinna som aspirerar på att flytta in i Vita Husets östra flygel gäller att polera sin personlighet hårt. En potentiell presidentfru är sofistikerad psykologi som bör vara både välrepeterad och kalkylerad. Varje presidentkandidat behöver en smart och hårt arbetande partner för att ens ha en chans att vinna. Denna partner ska helst utgöra fantasin om den perfekta amerikanska kvinnan, som alla kan ta till sig. Precis som mannen ska hon vara lite bättre än andra, men också tillräckligt vanlig. Hon är fertil, förstående och lite lätt förebrående. Hon är full av kvinnlig mystik och får sin make att slappna av.
QUIZ: Vad vet du om USA:s presidenthustrur?
Framför allt får hon inte någonsin vara sur, ful eller det allra minsta politiskt kontroversiell. Som madonnan och modern tjänar hon också sitt politiska syfte allra bäst. Där står hon över politiken, och gör sin make till en lite mänskligare varelse, som fler kan tänka sig att rösta på. Som presidenthustru väntas hon sedan anta en ännu mer kungligt tillbakadragen roll och i stort sett tystna helt.
”Om någon hade sagt till mig att en av dem skulle bli president en vacker dag, så hade jag nog gissat på henne.”
FAKTA OM VALET I USA: Det här behöver du ha koll på
Så sade den förra chefredaktören för Chicago Tribune om när hon träffade Michelle och Barack Obama för första gången. Det unga paret förenades av sitt intresse för sociala frågor. De ville båda förändra världen. Men det var tydligt att Michelle var den mer drivande och organiserade av de två. Med examen både från Princeton och Harvard var hon ambitiös och självsäker. Hon hade till och med varit Baracks överordnade när han fick sin första sommarpraktik på ett juristkontor. Där behandlade hon honom lite nonchalant till en början, men han var ihärdig i sin uppvaktning.
Poliser fotograferar ett fönster på Vita huset där en av skyttens kulor träffade. FOTO: HARAZ N. GHANBARI/AP
VITA HUSET
har 132 rum och 35 badrum. Ett fåtal porträtt och byster är av icke-vita personer. Presidenten får låna konst från alla museum i Washington, och Michelle Obama har hängt mer modern konst än någonsin tidigare i Vita Huset.
De har berättat historien om hur de träffades många gånger, i tevesoffor och tidningsintervjuer. Michelle och Barack Obama missar sällan ett tillfälle att tala om hur familjen betyder allra mest. Han må vara Commander-in-chief och befälhavare för krigsmakten. Men hon har utsett sig själv till Mom-in-chief. I valrörelsen har Barack Obama sagt att hans hustrus arbete är både viktigare och svårare än vad hans är, eftersom hon tar mer ansvar för deras två döttrar. Budskapet är en del i den amerikanska sagan – kvinnan som skyddar livet självt och gör att det finns något att försvara, med våld om så krävs.
Michelle Obama är numera drömmen för sin makes kampanjstab. Hon bakar nyttiga kakor, spontandansar och besöker skolklasser i ett högt tempo, i sin självpåtagna roll som talesperson för barns hälsa, motion och kosthållning. Hon har anlagt en köksträdgård på Vita Husets gräsmatta och skrivit en bok där hon poserar med gurkor och paprikor och ger tips om hur man gör sallad. Men det är inte bara fluff och välregisserade fototillfällen – ny lagstiftning har antagits om bland annat näringsinnehåll i skolmat, tack vare hennes arbete.
Michelle Obama är numera så populär att hon skickas runt till områden där hennes make har mindre stöd, för att tala om vilken bra person han är. Men det tog ett tag innan hon dämpade ner sin egen person, och anpassade den till ett mer politiskt passande format. I Jodi Kantors bok ”The Obamas” beskrivs en kvinna som egentligen skulle vilja vara mer högljudd och ta sig an fler känsliga frågor, som exempelvis mental ohälsa bland krigsveteraner. Men hon avskyr att förlora, och efter några felsteg under valrörelsen 2008 där hon utmålades som ”arg” – vilket är det mest obehagliga en kvinna kan vara i traditionalisters ögon – har hon främst odlat sin persona som en tillgiven stöttande hustru och mor.
I de politiska konsulternas värld finns två berömda exempel som en kandidats hustru ska undvika att efterlikna. Det första är Nancy Reagan, som satt med på morgonens dragningar för presidenten och som öppet utövade inflytande på sin make. Den andra är Hillary Clinton, som försökte genomföra ett eget initiativ för sjukförsäkringar. Samma kvaliteter som senare gjorde henne till en beundrad utrikesminister var mindre lyckade som First Lady i allmänhetens ögon. Då skulle hon vara mer Quinna. Som chef för utrikespolitiken gick det sedermera bra att anta mer traditionellt manliga drag, som att exempelvis öppna munnen och visa sig vara en hård förhandlare.
Hade jag inte lyckats få igenom det här hade jag fått sova på soffan
jag inte lyckats få igenom det här hade jag fått sova på soffan", skämtade Barack Obama när han skrev under lagen som Michelles stab fått igenom i kongressen
Kanske i brist på andra tillfällen att uttrycka sig har politiska hustrur också sedan långt tillbaka kommunicerat genom sitt yttre. Deras kläder blir bedömda vare sig de vill eller inte, och Michelle Obama har lärt sig att utnyttja det till sin fördel. Att dyka upp i en billig kofta och kjol från J.Crew gör att kvinnor inspireras att vara lika fiffiga och sparsamma. Hon signalerar dessutom att hon vet att det är dåliga tider. För utländska statsbesök och officiella middagar gäller dock kärnvapen – i sådana sammanhang får hon inga poäng för sparsamhet, och då kan det istället vara en hellång specialsydd Jason Wu.
Utmanarhustrun Ann Romney har en lite mer klassisk skräddad stil, med Oscar de la Renta och mycket rött, vitt och blått. På det har hon ofta pärhalsband, guldsmycken och pumps. En av hennes Palm Beach-designers kom ut i förra veckan och påpekade att alla hans kläder – till skillnad från Michelle Obamas billigare plagg – är tillverkade i USA. Och se där fick republikanerna in en poäng om tillverkningsindustrin, i kandidathustrurs lågintensiva kamp om att vara den mest sympatiska kvinnan.
Ann Romney orkar dock bara kampanja några dagar åt gången tillsammans med sin man, eftersom hon lider av nervsjukdomen multipel skleros och har svårt att röra sig. Ann Romney blev nyligen lite mer bekant för väljarna när hon höll ett tal om sin make på republikanernas kongress, med tydligt syfte att bli lite mer personlig och tala till kvinnor. Som mor till fem söner har hon helt satsat på familjen, vilket hon också gjorde en poäng av när en demokratisk strateg påpekade att hon aldrig yrkesarbetat. ”Tro mig, det var hårt arbete”, twittrade hon, och talade därmed direkt till alla de amerikanska kvinnor som valt att stanna hemma med sina barn.
I likhet med Michelle Obama är hon också betydligt mer inflytelserik över både politiken och maken än vad hennes diskreta framtoning antyder. Ann Romney har berättat att det var hon som uppmanade sin make att kandidera igen i år, liksom det var hon som övertalade honom att kandidera förra gången. För att han helt enkelt behövs så mycket, har hon förklarat.
Så pågår spelet om Vita Huset, med kandidater som båda flankeras av två kvinnor som vill mer än vad de säger högt. Ingen röstar enbart på grundval av kandidatens hustru, men hos dem söker väljare ledtrådar om kandidatens mänskliga sida. Den perfekta kandidathustrun får sin man att framstå som en vanlig och rättskaffens make, som råkar vara smart nog att betros med uppdraget att styra den fria världen. Framför allt är han så viktig att hon uppoffrar sig och tar på sig resten.
HÄR BLIR DE POLITISKA:
Ett av få tillfällen som kandidaternas hustrur blir öppet politiska, är under kampanjen, särskilt när de talar på partikonventen om sina män.
Michelle Obama försvarade bland annat sin mans sjukvårdsreform:
”Barack vägrade lyssna på alla de där människorna som sade att han skulle låta någon annan president ta hand om sjukvårdsreformen, någon annan gång. HHan brydde sig inte om det inte var den lättaste att göra politiskt sett – det är inte så han blev uppfostrad – han brydde sig om att det var rätt sak att göra.”
Ann Romneys syfte var att framställa Mitt som mer personlig:
”Allt har blivit svårare. Vi är för smarta för att tro att på enkla lösningar. Men vi är inte dumma nog att tro att det inte finns bättre lösningar. Det är här en kille jag träffade på en high school-dans kommer in i bilden. Han heter Mitt Romney och ni borde verkligen lära känna honom. Jag skulle kunna berätta varför jag blev kär i honom – han var lång och skrattade mycket, han var nervös – tjejer gillar det, för det visar att killen är lite nervös – och han var trevlig mot mina föräldrar, men han var verkligen glad när de inte var hemma.”
This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link
.
These costly U.S. attacks failed to achieve their goals, but were conducted in order to inflict a blow against Yemen, for daring to challenge the Israelis.