Barack Obama har varit noga med att han hellre bygger hemmanationen än agerar världspolis. Ett ekonomiskt starkt USA är förvisso grunden för internationell kraft, och eftertanke skadar inte supermakten. Men presidenten verkar inte överdrivet intresserad av vare sig äventyr eller diplomati.
John Kerry efterträder nu Hillary Clinton som utrikesminister. Han tar också över en rad problem som varken hon eller någon annan klarat. Kerry och den tilltänkte försvarsministern Chuck Hagel, krigsveteraner som tvivlar på amerikanska krig, passar dock Obamalinjen.
ANNONS:
Under sin första mandatperiod försökte Obama fokusera om utrikespolitiken från Mellanöstern till Asien. Att fullfölja detta är nog så utmanande för en diplomat. Det växande Kina måste hanteras som både handelspartner och regional säkerhetspolitisk rival. Kineserna ligger i luven på de flesta i grannskapet om gränser och territorialvatten.
Men Mellanöstern försvinner inte för att Obama hoppas det. Som nyvald president gjorde han ett misslyckat försök att uppmuntra samtal mellan Israel och palestinierna, och lade sedan frågan åt sidan. Kerry säger sig vara redo för en ny ansträngning, men varnar samtidigt för att tiden rinner ut för en tvåstatslösning. Om detta tyder på tillförsikt eller resignation är oklart.
Runt omkring beter sig den arabiska våren oberäkneligt, från kaoset i Egypten till fortplantningen av islamistiskt våld till Mali. Och blodbadet i Syrien? Som senator ville Kerry beväpna rebellerna, men Obama har sagt nej. Någon given lösning finns inte, men presidentens instinkt att hålla sig undan liknar inte en plan.
USA har drivit fram allt hårdare sanktioner mot Iran på grund av dess misstänkta kärnvapenplaner, men urananrikningen har fortsatt. Att Kerry skulle prata omkull ayatollorna känns inte troligt. Men vad betyder då Obamas linje att hindra Iran från att skaffa bomben?
Ju längre en andra mandatperiod pågår, desto svårare brukar en president ha att få något inrikespolitiskt gjort. Utlandet kan bli en flyktväg. Men det är bättre om John Kerry kan övertyga sin chef om att på allvar engagera sig i världen.
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.