Sweden Doesn’t Live in a World of Ideas

<--

Sverige ligger inte i idévärlden

29 maj 2013 kl 01:26 , uppdaterad: 29 maj 2013 kl 12:00

Den som har bott i studentkorridor vet att det lätt blir så att man bidrar så lite som möjligt till det gemensamma. Till slut är det någon stackare som får nog och städar upp efter alla andra.

I Europa förlitar vi oss på att amerikanska skattebetalare fortsätter att finansiera vår säkerhet, medan vi krymper våra egna försvar. Sverige är inte ensamt om att inte längre orka hålla rent framför sin egen dörr. ”Många ser tanken att man fortfarande behöver ett territoriellt försvar som anakronistisk och motbjudande. Men tyvärr behövs det”, sade Edward Lucas, tidningen The Economists internationella redaktör, på måndagens konferens om säkerhet runt den nordisk-baltiska regionen som tankesmedjan Frivärld anordnade. ”Naiviteten är utbredd och det finns en ovilja att tro på ett verkligt hot. Det behövs ingen hård säkerhet i Europa, är resonemanget, försvarsanslagen är orimligt låga och i stället förväntar man sig att USA ska vara beredda att starta tredje världskriget för vår skull.”

Men USA:s uppmärksamhet skiftar just nu bort från Europa, och mot Stilla havet. Det betyder att Sverige och Europa måste börja ta ansvar för sin egen säkerhet. Som Lettlands försvarsminister Artis Pabriks sade på Frivärlds konferens: ”Aldrig någonsin har avväpnade och rika länder kunnat fortleva särskilt länge intill auktoritära och militariserade länder. Vid någon punkt ändras maktbalansen. Vill vi vänta på den utmaningen utan att vara förberedda på den?”

Sveriges neutralitetspolitik och mycket begränsade militära förmåga är ett hot mot stabiliteten i den baltiska regionen, sade Karlis Neretnieks, generalmajor och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Och det är så sant att det gör lite ont. I Sverige har vi vant oss vid att konflikter är något som drabbar andra. Därför har Sverige skaffat ett dyrt insatsförsvar. Humanitära interventioner och insatser som den i Afghanistan är berömvärda. Men vårt land ligger fortfarande i Norden, inte i idévärlden. När ryska plan under påskhelgen övade mot svenska mål var det en brysk påminnelse om att drömmarna om världsfred har fått oss att tappa kontakten med verkligheten. Det är dags att sluta sväva bland molnen och sätta ned fötterna på den svenska jorden igen.

Ryssland rustar inte bara upp utan skärper också repressionen internt. De uppskruvade straffen mot feministiska Pussy Riot är bara ett exempel på detta. Just nu sitter fler politiska fångar i landets fängelser än under de decennier som gått sedan Gorbatjov öppnade Gulag-lägren. Homosexuella misshandlas, de mest basala friheter hotas och även om Ryssland kallar sig för en demokrati är det en auktoritär regim. Landet styrs av män med bakgrund i säkerhetstjänsten och deras paranoida världsbild präglar statsapparatens syn på både den egna befolkningen och omvärlden. Antivästlig propaganda pumpas ut i de statliga medierna och de som arbetar för mänskliga rättigheter benämns officiellt som ”utländska agenter” och landsförrädare. Så ser läget ut.

Återkommande på Frivärlds konferens, vilket också gäller när man pratar med diplomater som förhandlar med Ryssland, är att landets ledare bara förstår maktpolitik. Varje eftergift eller kompromiss ses som ett tecken på svaghet.

Nej, Ryssland kommer troligen inte invadera vare sig Baltikum eller Norden, men det är inte bara så militär makt används. Den som saknar militär kapacitet kommer att betraktas som obetydlig och mobbas, och därmed också förlora diplomatiskt inflytande. Som Lettlands försvarsminister Artis Pabriks sade: ”Rysslands mjuka makt leder till att du inte märker hur du förlorar din frihet bit för bit, centimeter för centimeter. En dag vaknar du och är inte längre fri.”

About this publication