Toward the Abyss

<--

På väg mot avgrunden

Den amerikanska politikens förmåga till självskadebeteende ska aldrig underskattas. När ekonomin till slut puttrat i gång står polariseringen i Washington i vägen.

Om knappt en vecka kan statsapparaten tvingas att delvis stänga. I mitten av oktober är det fullt möjligt att USA för första gången, och helt i onödan, går bankrutt.

En ny budget måste ha antagits av kongressen den 1 oktober. Annars får myndigheter bomma igen och 800 000 federalt anställda riskerar att permitteras, även om vitala samhällsfunktioner alltid ska upprätthållas.

Det republikanskt kontrollerade representanthuset har nämligen villkorat sin budgetplan. Ska staten hålla öppet får inte en dollar gå till Obamacare, presidentens stora sjukförsäkringsreform. Förslaget har inte minsta chans att ta sig igenom senaten, där Demokraterna har majoritet och tillräckligt många republikaner inser att idén är dödfödd (och att Obama alltid har sitt veto).

Men senaten arbetar långsamt. När representanthuset får tillbaka budgeten, nu med finansiering för Obamacare, återstår bara timmar till stängningsdags för Washington.

Kanske skjuts ändå det avgörande slaget upp tills staten slår i skuldtaket om några veckor. Det måste höjas, annars klarar inte USA sina betalningar. Men även här ställer Republikanerna hopplösa krav: dels sådana som saboterar sjukförsäkringsreformen, dels byggtillstånd för en oljepipeline och annat irrelevant i sammanhanget.

Världen kan leva med att den amerikanska staten går på halvfart ett tag, precis som på 1990-talet när Republikanerna försökte samma manöver och fick rejält med stryk i opinionen. Skuldtaket är det kritiska. Snubblar USA in i en bankrutt dras konsumtion bort från ekonomin, men dessutom uppstår svårberäkneliga förtroendeeffekter. Om supermakten inte betalar ränta på sina statsobligationer, vad är då säkert? Hur reagerar finansmarknaderna?

I augusti 2011 justerades skuldtaket i sista stund, mot att Obama gick med på diverse nedskärningar. Andra beslut sköts upp till det finanspolitiska stupet vid nyår 2012. Slutresultatet blev en kompromiss om skattehöjningar, men också automatiska besparingar som slår blint mot allt från utbildning till försvar.

Obama har svurit på att aldrig upprepa samma kaotiska process: skuldtaket förhandlar man inte om. Det är också rimligt att betala för åtaganden som kongressen redan har beslutat om, i stället för att använda ett konkurshot som utpressning mot presidenten.

Men särskilt i representanthuset har den populistiska Teapartyrörelsen blivit alltmer dominerande i det republikanska partiet. Talmannen John Boehner har tvingats backa för rebellerna, av rädsla för att förlora sin post.

Högerflygeln bryr sig för det första inte om att sjukförsäkringsreformen antogs av kongressen redan 2010, att Högsta domstolen godkände lejonparten av innehållet i fjol eller att Obama blev återvald som president i november. För det andra struntar de i vad som händer om den federala staten måste stänga eller om USA slår i skuldtaket. Så liten offentlig sektor som möjligt är ändå deras dröm. Sedan kan republikanska guvernörer eller näringslivet, som varnar för verkningarna, säga vad de vill.

Senatens minoritetsledare Mitch McConnell ligger lågt, eftersom Teapartyrörelsen utmanar honom i nästa primärval. Samma risk väger tungt för andra av partiets vettigare kongressledamöter. Boehner kan inte kontrollera sin ostyriga skara. Den republikanska splittringen gäller både politik och taktik. För åtskilliga är varje uppgörelse liktydigt med kapitulation.

Det finns faror även för Obama. Kör ekonomin i diket får han en del av skulden. Sjukförsäkringsreformen är viktig för miljoner amerikaner, men inte särskilt populär, och det finns stora frågetecken kring kostnadskontrollen.

Inget av partierna tar sin uppgift på allvar och båda är en del av problemet. Men i nuläget är rabiata högerrepublikaner det oregerliga hotet mot USA:s ekonomi.