Common Sense Won This Round

<--

Etappseger för förnuftet

Publicerad 2013-10-18 00:05

USA:s konstitution bygger på den sunda grundtanken att flera maktcentrum kontrollerar och balanserar varandra. Den har fungerat i över 200 år och överlevde till och med inbördeskriget på 1860-talet. Men den förutsätter kompromisser, ett begrepp som en stor del av dagens republikaner i kongressen likställer med förräderi.

Vägran att kompromissa tvingade dem i stället att kapitulera under den budgetstrid som avgjordes natten till torsdagen.

”Uppgörelsen” är i princip vad president Barack Obama och Demokraterna sade från början. Statsapparaten får sina medel så att den kan öppna igen och skuldtaket höjs. Därmed är förvisso något vunnet. USA:s och världens ekonomi undgick den chock en amerikansk betalningsinställelse hade inneburit.

Men någon lösning var det inte. En kongresskommitté får uppdraget att ta fram en budgetplan för tio år framåt. Det krävs ett mirakel för att den inte ska köra fast i gamla kända sprickor: Republikanernas nej till varje form av höjda skatteintäkter och Demokraternas motvilja mot att skära i de sociala förmånsprogram där kostnaderna skenar. Om ett antal månader kan USA åter dansa på den finanspolitiska avgrundens rand.

I den här vändan har Republikanerna lidit ett odiskutabelt nederlag. För alla utom dem själva stod det också klart från början att de skulle förlora. Att koppla höjningen av skuldtaket till ett skrotande av Obamas stora sjukförsäkringsreform var dömt att misslyckas. Demokraterna bestämmer i senaten, presidenten har sitt veto.

Strategin blev ett opinionsmässigt haveri. En stor majoritet av det amerikanska folket var emot Republikanernas ultimatum. Som förutspått rasade deras förtroende i alla mätningar, även om hela Washington tog stryk. Den budgetkris de själva orsakat fick däremot ”Obamacares” svåra barnsjukdomar att hamna i nyhetsskugga.

Fem i tolv vek den anständiga delen av Republikanerna ned sig. 18 av deras 45 senatorer röstade ändå nej till överenskommelsen, liksom 144 av 231 ledamöter i representanthuset. En majoritet av partiets valda ombud var således för en onödig och extremt riskabel amerikansk statsbankrutt. Det är skrämmande.

Den populistiska Tea Party-fraktionen är Republikanernas huvudproblem. Här finns verklighetsförnekare som tror att en liten statsbankrutt bara vore hälsosam för USA och som nästa dag kanske hävdar att jorden är platt. Men hela partiet har under ett par decennier drivit allt längre åt höger. Någon ledning med auktoritet finns inte längre, vare sig i eller utanför kongressen.

Obama har knappast skäl att bygga några triumfbågar men har i alla fall lagt fast principen att skuldtaket inte är något man förhandlar om. Det var lärdomen från den förra striden sommaren 2011, när presidenten efter sega förhandlingar accepterade kraftiga nedskärningar i de federala utgifterna utan att få något i utbyte. Linjen är också den enda rimliga; skuldtaket kan inte regelbundet bli ett vapen i utpressares händer.

Dessvärre består de verkliga utmaningarna. Idén med 2011 års besparingar var att de skulle vara så frånstötande för båda partierna att de aldrig blev av. Nu slår de automatiskt och blint, på ett sätt som visserligen minskar budgetunderskottet men också bromsar den ekonomiska återhämtningen.

USA står fortfarande utan plan för de långsiktiga offentliga finanserna. Särskilt Medicare, sjukvårdsprogrammet för äldre, måste behandlas. Jordbrukssubventionerna borde utrangeras. En reform av skattesystemet och dess avdragsdjungel är nödvändig. Landet är i stort behov av en modernare infrastruktur.

Sådana petitesser hade ingen plats i Republikanernas kamp mot väderkvarnarna. Demokraterna, som för sin del dragit sig vänsterut, har inte heller lust med strukturdebatter. Polariseringen gör att kongressen inte är i stånd att fatta framtidsinriktade beslut.

De flesta amerikanska väljare befinner sig trots allt, precis som i andra länder, någonstans på mittfältet. Till den insikten har den republikanska högern mycket långt.

DN