This Is Why Trump and Clinton Don’t Talk about Policy

<--

”Därför pratar Trump och Clinton inte om politik”

Annan demokratisyn. Skillnaden mellan vårt demokratiska system och USA:s är avgrundsdjup. Här väljer vi en riksdag som ska avspegla folkviljan. Där får folket i val endast bestämma vem som ska leda det. Inte så konstigt då att kandidaterna inte pratar politik med varandra utan i stället går till angrepp på person, skriver Torbjörn Tännsjö.

Många svenska kommentatorer har ställt sig undrande till personangreppen i den amerikanska presidentkampanjen. Varför kastar de bara skit på varandra? Varför diskuterar de inte politik? Denna undran bygger på ett missförstånd. Det är inte meningen att de ska diskutera politik. Det amerikanska politiska systemet är radikalt annorlunda än det svenska. Här kan vi förvänta oss politiska ställningstaganden från de som kandiderar i allmänna val. I USA har politiken en minst sagt underordnad roll. Det är så deras politiska system är konstruerat.

Högtidstal till demokratins försvar undanskymmer de viktiga skillnaderna mellan olika politiska system, som brukar klumpas samman som demokratiska. Det är en avgrundsdjup skillnad mellan det system vi tillämpar i Sverige och det man tillämpar i USA. Denna skillnad är skapad och upprätthålls med stöd av olika politiska institutioner vilka vilar på radikalt olika demokratiska ideal. Jag ska här koncentrera intresset till idealen.

Demokratin i Sverige, liksom i stora delar av det kontinentala Europa, bygger på vad man kunde kalla en populistisk tanke om det demokratiska politiska systemet. Systemet är så utformat att det ska möjliggöra för folket att genom parlament och regering styra sig självt. Man kan säga att den representativa demokrati vi tillämpar är ett försök att efterlikna en radikal direkt demokrati. Blir vi för många i en stat kan vi inte, som filosofen Rousseau tänkte sig demokratin, mötas under ekarna, resonera, framställa förslag för att sedan rösta om dem. Men genom att rösta på politiska partier, vilka företräder olika politiska ideologier, kan folket välja en riksdag, som representerar det.

Partierna tillkännager sina ståndpunkter i valkampanjen och diskuterar dessa ståndpunkter med varandra. En riksdag väljs som är hyggligt representativ för hur folk i gemen tänker i politikens huvudfrågor. Det proportionella valsystemet borgar för att så sker. Notera att riksdagen ger plats också för minoriteter. Denna riksdag utser en regering, ansvarig för sin politik inför riksdagen, vilken företräder folket. Det blir då rimligt att säga att all offentlig makt utgår från folket.

Visst, det kan uppstå ett glapp mellan representanter och folk. Ibland är detta helt oskyldigt. De vi utser att företräda oss får tid och tillfälle att tänka djupare på de frågor de ställs inför. Det kan få dem att inta genomtänkta uppfattningar som avviker ifrån våra ogenomtänkta. Men man kan då förmoda att vi skulle tänka som de, om vi fick tid och hade lust att ägna frågorna den uppmärksamhet de gör.

Glappet mellan folk och representanter kan vara av mera elakartad natur. Det kan ha att göra med att representanterna ämnar folkets vardagliga verklighet, skaffar sig privilegier och åsikter förknippade med särintressen. Men då detta händer kan ju vi, folket, i princip engagera oss i partierna och ersätta dessa representanter med andra.

Den nordamerikanska demokratin har andra ideologiska rötter. Det finns framför allt en tänkare, som lyckats artikulera denna ideologi väl, den österrikiske ekonomen och politiske tänkare Joseph Schumpeter. Han skrev om saken i boken ”Capitalism, Socialism, and Democracy” (1943). Många statsvetare i USA har arbetat i hans efterföljd.

Schumpeter insisterade på att tanken om demokrati som folkstyrelse är konfys. Det är varken önskvärt eller möjligt för folket att styra sig självt genom de politiska institutionerna. Folkets uppgift i en demokrati är endast att bestämma vem som ska leda det. Mellan valen bör det inte förekomma någon ”political back seat driving”, som han uttrycker saken.

Schumpeters kritik mot tanken om demokrati som folkstyre är komplex. Han menar att idén om en folkvilja är metafysiskt nonsens. Men framför allt är det ett problem att människor, även om begreppet om en folkvilja vore begripligt, inte har några politiska uppfattningar. I folkets breda lager härskar apati och politisk okunnighet. Det gör inget, säger Schumpeter, om vi bara inte inbillar oss att vanligt folk ska sköta politiken. Vi är bra på att sköta våra egna privata angelägenheter, men illa funtade att tänka kring politikens huvudfrågor. Ett bra politiskt system besvärar oss alltså inte med sådant.

Men är i så fall demokrati över huvud taget möjlig? Jo, i en devalverad, man kunde säga nordamerikansk, mening: demokrati råder om folket i ett system av någorlunda öppen konkurrens utser sin ledare, varken mer eller mindre.

Detta är alltså vad som händer framför våra ögon i USA just nu. Men då ligger det i sakens natur att ledaren inte väljs på grundval av några politiska meriter. Det vore ju också besynnerligt om politikens alla komplexa frågor kunde reduceras till ett binärt val mellan två individer. Så är det alltså inte heller tänkt. Det är verkligen personerna som står, och som bör stå, i centrum i en amerikansk presidentvalskampanj.

Schumpeter noterar cyniskt att det är rimligt att förvänta sig att kandidaterna ska vaskas fram ur ett snävt socioekonomiskt skikt. Många har sett det som ett problem att kandidaterna i ett amerikanskt presidentval tillhör samma privilegierade skikt. Schumpeter ser detta som en dygd hos systemet. Han tycks tänka sig att inom detta skikt finns dugliga ledare. Och då en ledare efter en period tvingas möta väljarna på nytt hålls hon vital och styr kompetent – eller byts ut mot någon annan ur samma skikt.

Det finns, menar jag, en djup paradox i Schumpeters tankegång. Om folket inte duger till att styra sig självt politiskt, varför ska det då betros med uppgiften av välja vem som ska styra det? Här lurar den stora faran, tänker jag, med en politisk tradition som den amerikanska, där ”vanligt folk” inte betros med uppgiften att styra sig självt. Amerikanerna förlorar då också förmågan att klokt välja sina ledare. Ja, många ids ju inte ens möta upp vid valurnorna, då uppdraget begränsats till ett val mellan två personer.

Vi bör vara glada att vi inte har den amerikanska formen av demokrati i vårt land. Och vi må bäva för hur det amerikanska valet ska utfalla. Men hur vi än tänker om detta bör vi sluta förundra oss över att kandidaterna inte pratar politik med varandra. Om de hade gjort det, snarare än att gå till angrepp på person, skulle de helt ha missuppfattat sin roll i systemet.