Dagarna före installationen i fredags publicerade USA:s president Donald Trump en bild av sig själv på Twitter. Han hade fattat posto bakom ett pråligt skrivbord, tomt förutom en staty av den amerikanska örnen, med penna och papper i hand och ett eftersinnande ansiktsuttryck. Bilden skulle visa hur han bokstavligen ”filade” på sitt installationstal, lika presidentlik som någonsin Abraham Lincoln.
Internet visade givetvis ingen pardon. Genast spreds virala skämt som visade vad som egentligen fanns på det där papperet som Trump hade framför sig: kludd med färgkritor, självförhärligande klotter och felstavade kråkfötter.
Det vore dock ett misstag att underskatta Trumps förhållande till språket. Det är språket som har gjort honom till Abraham Lincolns efterträdare – och världens mäktigaste man.
Vad är det då för språk? Man kan göra sig lustig över hans skolgårdsmässiga sätt att uttrycka sig, men faktum är att det är extremt effektivt: korta och konkreta ord i en repetitiv demagogi som återspeglar och förstärker publikens känslor. Tidningen Economist påpekade i höstas att Donald Trump har tagit George Orwells recept på ett språk som ska demaskera lögnerna och satt det i arbete mot sig självt. ”Använd aldrig ett långt ord när det duger med ett kort”, skrev Orwell.
Konsten att kommunicera direkt med medborgarna har alltid var central för amerikanska presidenter. Abraham Lincolns lättfattliga talekonst är legendarisk, Franklin D Roosevelt hade sina radiosända ”Fireside chats”, där han talade direkt med folket utan medierna som mellanhand – och med samma språkliga strategi som Trump (konkret ordval, spelat intim relation). I en lång intervju nyligen prisade Donald Trump sitt Twitterkonto som en kanal där han på samma gång kan förbigå och manipulera medierna. ”Den dag då jag insåg att det kan vara smart att vara ytlig var för mig en djup erfarenhet”, har han sagt. Den spränglärde Lincoln hade känt igen den tidlösa, shakespearianska klangen i de orden.
Trumps högst medvetna språkhantering är ännu ett skäl att skärpa intresset kring hans förhållande till medierna. Mycket uppmärksamhet har riktats mot hans spektakulära presskonferens nyligen, betydligt mindre åt att hans nya justitieminister Jeff Sessions i senatens utfrågningar vägrade erkänna justitiedepartementets nuvarande löfte att inte åtala journalister som publicerar underrättelseinformation från hemliga källor. Många amerikanska journalister befarar att det kan försätta dem i en liknande situation som kolleger i Turkiet, Kina eller Ryssland.
I veckan kom också ett skarpt formulerat brev från Kyle Pope, chefredaktör på Columbia Journalism Review, där han lovade att den amerikanska journalistkåren skulle stå enad trots Trumps försök att splittra den. ”Vi tror att det finns en objektiv sanning och ska se till att du håller dig till den”, skrev de till den nya presidenten.
Det är fascinerande – om än inte överraskande – att en sådan sak måste sägas. Men så handlar dagens allvarliga situation heller inte bara om en kris för de amerikanska medieföretagen eller för enskilda journalister, utan om en potentiell kris för hela det demokratiska samhällets kommunikationsmodell – den som grundar sig på allmänhetens tillgång till sann och saklig information och på respekten för faktabaserad argumentation och vetenskaplig auktoritet.
I denna modell har medierna en både historisk och institutionell roll, som påverkar inte bara dem själva, utan i längden också medborgarna och makthavarna. Den avgående presidenten Barack Obamas visade på sin sista presskonferens att han förstod den särskilda uppgift som det demokratiska samhället har lagt på de fria medierna, när han sade att journalisterna med sitt arbete har pressat honom att göra ett så bra jobb som möjligt.
Också en annan av Donalds Trumps föregångare, USA:s tredje president Thomas Jefferson, hade en intuitiv förståelse för dynamiken mellan makten och medierna. Redan 1787 föreställde han sig med fasa ett samhälle utan mediernas maktgranskande funktion: ”Om jag skulle välja mellan en regering utan tidningar och tidningar utan en regering skulle jag utan minsta tvekan välja det senare.”
Vad Thomas Jeffersons senaste efterträdare skulle välja behöver vi – dessvärre – inte tveka om.
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.