Powerless Superpower

Published in Sydsvenskan
(Sweden) on 9 December 2010
by Editorial (link to originallink to original)
Translated from by Grace Olaison. Edited by Celeste Hansen.
In the stream of revelations about the USA’s foreign politics, the absence of real scandal is marked. The USA’s many detractors should be disappointed.

The release of incredible amounts of more or less sensitive diplomatic correspondence into the public domain via WikiLeaks is a serious setback for American foreign politics. It barely needs to be said that the leaks are extremely awkward for the American administration.

But there isn’t much in the content for America to be ashamed about.

Everybody who considers America as “the Great Satan,” the greatest obstacle to global détente and eternal peace, should feel deep frustration. Was the American laundry no more soiled than that?

The disappointment is presumably shared by all those who imagine that the USA’s foreign politics is more or less controlled by a powerful Israeli lobby. The attempts to persuade, in turn, President George W. Bush and thereafter, Barack Obama to destroy Iranian nuclear installations by military means were in vain.

The equally eager Arabic lobby, led by Saudi Arabia’s King Abdullah, was just as ineffective when it urged the USA to “cut the head off the snake” of Iran before it was too late.

The lack of truly compromising information perhaps explains why so much attention has been given to gossip; piquant details about how various top politicians are “derided,” as it is called in the daily papers’ prose, by American diplomats in their letters home. Italy’s Prime Minister Silvio Berlusconi is described as “irresponsible, vain and ineffective.” Russia’s Prime Minister Putin and President Medvedev are likened to Batman and Robin. The dependence of Libyan ruler Gaddafi on a busty, blonde Ukrainian nurse is duly noted.

Through the years, the USA has collected a little dirt on its conscience; but here at least, there are no revelations about shady plans to overthrow elected governments, no conspiracies against other countries.

The reality, as it appears from the diplomatic pouch, turns out to be light years away from all the feverish notions of a power-drunk empire which, with the world’s mightiest war machine behind it, forces other nations to obedience and subjugation.

Rather, America is shown to be conspicuously powerless, obviously incapable of enforcing its own will.

The diplomatic correspondence often breathes resignation, whether it concerns the rampant corruption in the Afghan government or that a previously reliable ally like Turkey is on increasingly friendly terms with Iran.

The USA remains the world’s most influential nation and guarantor for a tolerably stable world order. However, it is an existence characterized more by impotence than authoritarianism.




I strömmen av avslöjanden om USA:s utrikespolitik är frånvaron av verkliga skandaler påtaglig. USA:s många belackare borde vara besvikna.
Att osannolika mängder mer eller mindre känslig diplomatpost via Wikileaks blivit allmängods är ett allvarligt bakslag för amerikansk utrikespolitik. Att läckan också är oerhört genant för den amerikanska administrationen behöver knappast tilläggas.

Men i innehållet finns inte mycket som USA behöver skämmas för.

Alla som betraktar USA som ”den store satan” och som den globala avspänningens och den eviga fredens främsta hinder borde så här långt känna djup frustration. Var den amerikanska byken inte solkigare än så?

Besvikelsen delas antagligen av alla dem som föreställer sig att USA:s utrikespolitik mer eller mindre kontrolleras av en mäktig israelisk lobby. Försöken att övertala i tur och ordning president George W Bush och därefter Barack Obama att med militära medel slå ut iranska kärnanläggningar var fåfänga.

Lika liten effekt hade för övrigt den i sammanhanget minst lika ivriga arabiska lobbyn, anförd av Saudiarabiens kung Abdullah, som manade USA att ”skära huvudet av ormen” – den iranska – innan det var för sent.

Bristen på verkligt komprometterande uppgifter förklarar kanske varför så mycket av uppmärksamheten kretsat kring skvaller, pikanta detaljer om hur diverse höga politiker ”hånas” – som det heter på kvällstidningsprosa – av amerikans­ka diplomater i breven hem. Italiens premiärminister Silvio Berlusconi beskrivs som ”oansvarig, fåfäng och ineffektiv”. Rysslands president Medvedev och premiärminister Putin liknas vid Robin och Batman. Den libyske härskaren Kaddafis beroende av en bystig, blond, ukrainsk sjuksköterska noteras.

USA har genom åren samlat en del på sitt samvete. Men här finns inga avslöjanden om ljusskygga planer på att störta folkvalda regeringar, inga konspirationer mot andra länder.

Verkligheten, sådan den framträder i diplomatposten, visar sig ligga ljusår ifrån alla febriga föreställningar om ett maktberusat imperium som med världens starkaste krigsmakt i ryggen tvingar andra nationer till lydnad och underkastelse.

Snarare visar sig USA vara påfallande maktlöst, påtagligt oförmöget att driva igenom sin vilja.

Diplomatbreven andas ofta uppgivenhet, det må sedan gälla den hejdlösa korruptionen i den afghanska statsledningen eller det faktum att en tidigare pålitlig allierad som Turkiet kommer på allt vänskapligare fot med Iran.

Fortfarande är USA världens mest inflytelserika nation och garant för en någorlunda stabil världsordning. Men det är en tillvaro mer präglad av vanmakt än av maktfullkomlighet.

This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link .

Hot this week

Australia: Defying Donald Trump and Stepping out of the Shadows, Mojtaba Khamenei Ascends

Australia: Iran, Not the US, Currently Has the Strategic Upper Hand

Ghana: Ghana Must Choose Diplomacy over Alignment in the Israel-Iran Crisis

India: How Trump’s Contradictions on Iran May Open a Pandora’s Box in West Asia

Mexico: Trump Won’t Take Our Oil

Topics

Egypt: When Americans Finally See What We Always Knew

Saudi Arabia: US Attempting to Pass the Buck to its Gulf Allies

Ghana: Ghana Must Choose Diplomacy over Alignment in the Israel-Iran Crisis

Saudi Arabia: Paradoxes of the Holy War

Australia: Iran, Not the US, Currently Has the Strategic Upper Hand

Australia: How Donald Trump and JD Vance Are ‘Philosophically a Little Bit Different’ on Iran

Ireland: Real Legacy of Elvis May Be Contested, but His Story Recalls a Better America

Related Articles

Austria: Elon Musk Could Learn a Lesson in Sweden

Finland: The US Expects Finland and Sweden To Join NATO at the Same Time

Malaysia: NATO Goes Nordic

Venezuela: Eyes on the Atlantic Alliance

Sweden: The New US-China Strategy: A Red Flag for Beijing