The Death of a Presidential Campaign

<--

Med ett ”hoppsan” satte Rick Perry en kniv i hjärtat på sin egen kandidatur. Nu pekar allt på mittenkandidaten Mitt Romney och en kamp mellan en president som väljarna tröttnat på och en utmanare som inte entusiasmerar någon.

Oops. Hoppsan.

Annons:.Det är inte den värdigaste texten på en gravsten. Men när Rick Perry yttrade det lilla ordet i onsdagskvällens tv-debatt i Michigan pekade det mesta på att hans presidentkampanj redan var död och begraven under sex fot politisk jord.

Tv-bilderna är direkt smärtsamma. En Perry full av Texassjälvförtroende pekar med hela handen och går in i en utläggning om att så fort han kommer till makten ska tre myndigheter skrotas: handel, utbildning och…

Ja, vilken?

”Handel, utbildning och, ööh, vilken är den tredje? Få se…” Redan där vill man skrika och stänga av tv:n, men det blir värre. Perry pressas på vad han egentligen tänker lägga ner, och försöker igen: ”Utbildning, ööh, handel och, få se… Jag kan inte. Den tredje… Den tredje… Oops.”

Det vore spännande att se hur många tv-apparater som av skamskäl verkligen stängdes av i detta ögonblick. För att inte tala om hur många bidragskranar från Perrys så mångtaliga och förmögna givare. Vem vill i fortsättningen stå bakom Hoppsan-mannen? Om hans presidentförhoppningar ska få nytt liv behövs inte en kampanjgeneral, snarare en hjärt-lungspecialist. Eller allra helst en Jesus med förmåga att väcka de döda.

På förhand var detta annars debatten som skulle vara avgörande för en annan kandidat, Herman Cain. Denna personifiering av den amerikanska drömmen kom från ingenstans och blev plötsligt favorit – bara för att snabbt skadskjutas allvarligt. Förutom det berömda intervjucitatet om att Kina kunde vara på väg att skaffa kärnvapen står Cain anklagad för en rad sexuella trakasserier, och inför debatten spekulerades mycket i hur han skulle kunna hantera ämnet om det kom upp.

Det gick hyfsat. Men när Cain lyckades undvika det klaveret klampade han frejdigt rakt ner i ett annat genom att ge den förra talmannen Nancy Pelosi det nedsättande epitetet ”prinsessan Nancy”. Cain har varit knapp republikansk favorit i de senaste opinionsundersökningarna, men få tror att han är presidentmaterial. De blev knappast fler efter Michigandebatten.

Sedan en annan dagslända, den hyperkonservativa Michelle Bachmann, efter en rad bisarra framträdanden förlorat i stort sett allt stöd är nu det republikans­ka racet tillbaka på status quo. Vi har en rad spektakulära kandidater, varav de flesta stöds av statshatarna i Teapartyrörelsen, och vi har Mitt Romney som borde vara alldeles för tråkig, för mitteninriktad och för mycket mormon för att kunna nomineras. Och som alla tror blir nominerad ändå.

Den som i dag nämns som en möjlig outsider är förre talmannen Newt Gingrich. Men det är mer tack vare andras misstag än egna meriter i årets kampanj. Dessutom har Gingrich en besvärlig politisk barlast efter misslyckade bataljer med expresident Clinton, och de konservativa väljarna är mer än missnöjda med hans tre äktenskap.

Så nog blir det Romney, en man som har notoriskt svårt att entusiasmera partiets högerflygel. Det finns stor risk att potentiella republikaner stannar hemma på valdagen hellre än röstar på Romney – och ännu större risk att han inte kan skapa den kampanda, det momentum, som krävs för att partiet ska kunna pressa Barack Obama vid presidentvalet om ett år. Obamas utmanare präglas efter Teapartyoffensiven helt enkelt av ett intressant moment 22: Den som ska vinna republikanernas hjärtan måste vara så konservativ att han eller hon inte har en chans att vinna USA.

I dag är opinionsläget fortfarande jämnt mellan de två partierna. USA är hjärtligt trött på Obama och på krisen – 75 procent av väljarna tycker att landet är på väg åt fel håll – men alternativen kan också framstå som skrämmande. Vill man verkligen ha en president som är emot enkönade äktenskap, vill förbjuda aborter, avfärdar global uppvärmning och notoriskt vägrar att höja en enda skatt? Medan två av tre amerikaner föredrar en blandning av skattehöjningar och nedskärningar för att stärka budgeten har alla republikanska kandidater, inklusive Romney, deklarerat att de vägrar att överväga högre skatter.

Stort missnöje med sittande president. Inga trovärdiga motkandidater. Den som vill se ett USA som reser sig ur den värsta krisen sedan depressionen verkar bli tvungen att rikta sina förhoppningar åt ett annat håll än Washington.