The War on Terrorism Is not Over

<--

Inte slut på kriget mot terrorismen

I tisdags träffade Barack Obama sin föregångare George W Bush i Tanzania. De var där för att tillsammans hedra de två hundra offren i bombningen av den amerikanska ambassaden i Dar es Salaam 1998. Det var också då Usama bin Ladin blev efterlyst. Tillsammans har Obama och Bush präglats av kriget mot terrorismen, även om attacken skedde under Bill Clintons tid. Många, särskilt i Europa, hade dock hoppats att Obama skulle skilja sig radikalt från sin föregångare. Men att båda två lägger en krans vid gravmonumentet är symboliskt viktigt, och talande för kontinuiteten under de båda presidentskapen.

Redan innan Barack Obama blev presidentkandidat 2008 började man prata om Obamadoktrinen. Obama pratade om att sluta med unilateralismen, avsluta Irakkriget, stänga Guantánamo men främst om ett USA fritt från Bushdoktrinen – med sin neokonservativa filosofi. Det var därför Obama hyllades i Europa, och även i USA. Och som belöning för att han inte var George W Bush fick han Nobels fredspris 2009.

Men Obama var inte den knäsvaga fredsduva som en del i den amerikanska högern utmålade honom som. Tvärtom har han trappat upp kriget mot terrorismen under sitt presidentskap, till sina europeiska fans, och den amerikanska vänsterns, stora besvikelse. Men Obama har inte svikit sina ideal; redan från början gjorde han tydligt att det var just en upptrappning mot al-Qaida som hans utrikespolitik skulle handla om. Dödandet av Usama bin Ladin var ett uppfyllande av ett tidigt uppsatt mål, inte bara för USA, utan också för honom själv. Successivt har han nämnt ordet terrorism mindre och mindre, för att bli mer specifikt inriktad på al-Qaida. Användandet av drönare i kriget mot dem har trappats upp under Obama, vilket har förvånat vissa. Men det borde det inte göra.

Skillnaden mot Bush är att Obama inte är lika villig att sprida demokrati med hjälp av vapenmakt, och att han är skeptisk till interventioner överlag. Han avslutade Irakkriget, de sista trupperna är på väg ut ur Afghanistan, och han har tillåtit att militärens budget skärs ned. Nu har han öppnat för att skicka lätta vapen till Syriens rebeller, men det verkar halvhjärtat. Han har den amerikanska opinionen i ryggen, som enligt Pew research center är negativa till en militär intervention.

Vår syn på krig står i princip och stampar i den värld som fanns fram till andra världskriget, då suveräna stater med konventionella arméer kämpade mot varandra om territorier. Men i allt större utsträckning befinner sig krigföring i en gråzon där fienden sällan är en annan stat. Stater har gått från att vara i princip de enda på spelplanen till att bara vara en av många aktörer. Al-Qaida är ett löst sammansatt nätverk, utan tydlig hierarki, vilket fått vissa att mena att de ska behandlas som kriminella snarare än fiendesoldater. Men det är milsvid skillnad på att planera bankrån, och att planera storskaligt dödande av civila. Även om kriget mot terrorismen officiellt tar slut behöver vi komma ifatt mentalt gällande hur krigföring ser ut nuförtiden. På grund av den nya tidens krigföring kan man inte låtsas att det är möjligt med en återgång till den förlegade synen att krig bara utkämpas mellan stater.

Kriget mot terrorismen är problematiskt inte minst för att terrorister inte strider för någon stat. Det hade varit lättare om de hade på sig uniformer så att man tydligare kunde identifiera dem. Men terrorister liknar soldater mer än något annat, trots att de döljer sina intentioner. Sant är dock att kriget mot terrorismen ställer högre krav på återhållsamhet och proportionalitet än vad som ibland har visats av USA. Att Obama i ett tal på National Defense University i slutet av maj meddelade att han vill trappa ned kriget mot terrorismen är lovvärt. Kriget kan inte pågå för evigt, slog Obama fast, och citerade författningsfadern James Madison: ”No nation can preserve its freedom in the midst of continual warfare.” Det är ett fint citat, men Obama missar att det inte bara är upp till USA, eller Västvärlden överlag, att välja vilka dess fiender är. Dessutom rimmar hans retorik dåligt med den politik han själv för. En politik som är en förlängning av Busherans.

När USA:s president svärs in ges tillgång till information om hoten mot landets säkerhet. När Obama väl hade valts till president ändrades också hans retorik en del. Han kom till makten genom att kritisera Bushs hemlighetsmakeri men har, som NSA-skandalen visar, snarare fördjupat och utökat det. Han har tagit i med hårdhandskarna mot visselblåsare. Många har blivit besvikna. Precis som George W Bush har Obama bett amerikanerna att lita på honom, att han agerar för en god sak, för landets säkerhet. Guantánamo är till exempel fortfarande öppet. Det i sig säger kanske något om hur omfattande hoten faktiskt är. Men här finns ett informationsproblem. Vi kommer antagligen aldrig att få veta hur många terrordåd som avvärjts med hjälp av terrorlagarna i USA, eftersom det mesta är hemligstämplat. En sak är dock säker: Hittills har ingen som fått tillgång till informationen om hoten mot USA valt att avsluta kriget mot terrorismen.

I sitt tal i Kairo 2009 menade Obama att Bushadministrationens val mellan frihet och säkerhet var ”falskt”. Nu, fyra år senare, kan man konstatera att det inte räckte med god vilja för att trolla bort avvägningen. Obama försöker retoriskt sett att röra sig bort från kriget mot terrorismen, men vi lever i en ny tid, med nya realiteter. Avvägningarna från Bush-tiden finns fortfarande kvar. Visst kan man kalla kriget mot terrorismen för något annat, men inte ens en amerikansk president kan få en fiende att försvinna bara genom att knäppa med fingrarna.