Det finns individer som med sin övertygelse och karisma kan forma världen. Barack Obama är inte en av dem. När han försökte förklara varför en attack mot Syrien var nödvändig ökade det folkliga motståndet. Efter att ha gjort sig känd som en fantastisk retoriker under sin kampanj 2008, har han som president visat sig oförmögen att övertyga andra än de egna leden. Om Syrien ger han dessutom dubbla budskap, som i talet till nationen i tisdags. Där ägnade han mycken möda åt att först försvara en attack mot Syrien, för att sedan ägna lika mycket möda åt att backa från en sådan attack. Nu ska han i stället förmå Assad att lämna ifrån sig kemvapnen. Den vankelmodighet som Obama-administrationen hanterat Syrienkrisen med de senaste veckorna är oroande. Att vara Amerikavän innebär en prövning för tillfället.
Obamas retoriska piruetter är ändå smidiga ut i jämförelse med utrikesminister John Kerrys krumbukter. Kerry kommer nu inte bara att bli ihågkommen som förloraren i presidentvalet 2004, utan dessutom genom den groda som under en presskonferens improviserade fram en ny väg i Syrienkonflikten: Om Bashar al-Assad lämnade över de kemiska vapnen skulle han slippa en attack, hasplade Kerry ur sig och slog ut med händerna, så som man gör när man höftar. Ett halmstrå som Putin och Assad direkt greppade.
Obama är obeslutsam och förmår bara övertyga de egna leden, men Kerry verkar lida av något slags retorisk inkontinens. I senaten pepprade han med anledningar för en bombning, vilket försvagade argumentationen. Och med sin groda har han i en handvändning förstärkt Assads position. Att Vita huset nu i ett slags skademinimering försöker låtsas som att allt var planerat från början bör man inte låta sig luras av. Inte heller att hotet om militärt våld, vad Kerry kallade den ”osannolikt lilla” attacken, åstadkom något.
En tråkig konsekvens av det hela är att Putin framstår som en vinnare, på grund av Obama-administrationens villrådighet. I en debattartikel i New York Times (9/11) försöker han sälja in sig själv som försvarare av stabilitet och folkrätt, och som motvikt till ett USA som han menar förlitar sig på kraft. Det borde inte övertyga någon dock.
Man bör minnas Georgienkonflikten 2008, då Ryssland ockuperade Sydossetien och Abchazien, som är två regioner i Georgien, för att sedan erkänna dem som suveräna stater. Innan dess hade de delat ut ryska pass i regionerna, med hot om att försvara ryska medborgare även utanför Rysslands gränser. En varningssignal även till Baltikum. Länders suveränitet respekteras när det gynnar Ryssland. Maktpolitik och militär upprustning är det som gäller för Putin. Allt annat är blå dunster.
Ordkrig har fått en ny innebörd med Obama och Kerry: De har ägnat veckor åt att offentligt motivera ett krig de själva inte verkar tro på. De har helt enkelt pratat ihjäl kriget innan det ens hann bryta ut. På grund av alla turer har Putin lyckats göra sig oumbärlig för processen att Assad ska lämna över kemvapnen. Något som dessutom lär dra ut på tiden. Men ordkriget, den nya sortens, lär fortsätta.
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.