A Weak United States Risks Future Crises

<--

Svagt USA riskerar att hamna i nya kriser

Krimkrisen handlar om mycket mer än om Ukrainas framtid. Hur president Barack Obama agerar den kommande tiden får globala konsekvenser. En rad aktörer riktar nu sin uppmärksamhet mot Vita huset och drar sina slutsatser, skriver statsvetaren Björn Ottosson.

När Barack Obama tog emot Nobels fredspris betonade han vikten av internationella normer och nödvändigheten och ansvaret att upprätthålla dem. För en bestående fred måste de som bryter mot normerna hållas ansvariga och bestraffas på ett sätt som får dem att ändra sitt beteende, även om det innebär offer, deklarerade han. Obama har varit tydlig med att han vill att internationella relationer ska regleras av internationell rätt, att mänskliga rättigheter ska respekteras runt om i världen och att kärnvapen skall kontrolleras, sedan reduceras och till sist förbjudas.

Obama visade dock bara en sida av sin utrikespolitik i Oslo 2009, för parallellt med sitt internationalistiska engagemang vill Obama dra ner på USA:s internationella åtaganden. Obama anser att en för aktivistisk amerikansk utrikespolitik inte bara utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet, utan även mot de amerikanska medborgarnas frihet. Han vill undvika krig och vill att USA blandar sig i färre dispyter. Obama vill med andra ord betala mindre för den internationella ordningen samtidigt som han vill ha ut mer av den.

Det är naturligtvis inget fel med detta mål. Det är helt rationellt. Men att ta sig dit är inte enkelt och på vägen kan man hamna i väldigt svåra situationer. Obama befinner sig i en sådan just nu.

Om Ryssland lyckas införliva Krim utan betydande kostnader urholkar det inte bara den internationella rättens ställning – FN-systemets huvudpoäng är att skydda små stater mot större, mäktigare stater – utan även argumentet för icke-spridning av kärnvapen. När Ukraina blev självständigt övertalades landets ledare att överföra sina kärnvapen till Ryssland i utbyte mot vad de något naivt trodde var säkerhetsgarantier från USA och Storbritannien. Men det formella avtalet, känt som ”Budapest Memorandum”, innefattar få förpliktelser för de två västmakterna. USA kan i stort sett lämna Ukraina vind för våg utan att bryta mot det.

Om Ukraina behållit sina kärnvapen hade de förmodligen haft kvar Krim. I stället lämnade de bort dem mot en värdelös pappersgaranti och nu är landet utsatt för aggression av en mäktigare kärnvapenbestyckad granne. Om Obama inte agerar sänder han en farlig signal. Behåll dina kärnvapen och behåll ditt land. Lämna dina kärnvapen och bli invaderad. Sker detta är det andra gången på kort tid som Obamaadministrationen har lärt världen hur viktigt det är att ha kärnvapen. Gaddafi lade ner sitt kärnvapenprogram och i mångas ögon belönade väst honom genom att invadera Libyen och störta hans regim.

Efter dessa två demonstrationer av vikten av kärnvapen är det nästintill omöjligt att se hur ett land som Iran ska ge upp sina kärnvapenambitioner. Irans östra granne Pakistan har kärnvapen och Pakistans band till Irans ärkefiende Saudiarabien växer sig starkare dag för dag. Vilken typ av avtal kan Obama skriva på – särskilt då hans efterträdare med största säkerhet kommer att vara mer hökaktig – som kan ersätta den säkerhet Iran kan uppnå kan genom kärnvapen? Nordkorea och andra länder som följer Ukrainas öde kommer att dra en liknande slutsats.

Kommer Putin undan relativt ostraffat stärks inte bara Assadregimen i Syrien, utan även Rysslands trovärdighet i Mellanöstern. Iran är inte lika beroende av Moskva som Assad är, men om Putin står emot väst, kommer det säkerligen att påverka Irans strategiska kalkyl.

Många bedömare tolkar Krimkrisen i kalla krigs-termer. Men även om USA inte kan använda våld i Ukraina i dag, på samma sätt som man inte kunde göra det i Ungern 1956, missar denna tolkning själva poängen. Krisen i Ukraina är snarare ett kritiskt test för den nya erans utrikespolitiska regler – en era karaktäriserad av globalisering, där västs farligaste rivaler ofta är dess viktigaste handelspartners. Dagens ekonomiska interdependens existerade inte när världen var delad i två politiska och ekonomiska block.

Västmakterna kan skada Ryssland ekonomiskt, men när de gör det skadar de samtidigt sina egna ekonomier. Den stora frågan är nu hur mycket skada väst är villiga att ta för att straffa Ryssland. Tilltron till ekonomiska sanktioner har stärkts de senaste åren på grund av hur väl man har lyckats med att lamslå Irans ekonomi. Men ett skäl till att man lyckats utsätta Iran för ett sådant tryck har att göra med att Iran inte har mycket som väst efterfrågar eller inte kan få från andra källor. Ryssland är en betydligt svårare utmaning och de västerländska beslutsfattarna vet att det är omöjligt att åsamka landet riktig skada utan att exponera sina egna svagheter, som till exempel Tysklands beroende av gas, Storbritanniens roll som ett globalt finansiellt centrum eller Frankrikes mångmiljardkontrakt att bygga fartyg till Rysslands flotta.

Konfrontationen mellan v äst och Ryssland är således även ett potentiellt testfall för en betydligt större konfrontation med Kina. USA och Kina befinner sig i en komplex relation som håller på att bli allt mer fientlig och konfliktfylld. Om de kinesiska ledarna exempelvis beslutar sig för att använda militär makt i dispyten med Japan över Diaoyu/Senkaku-öarna, hur kommer USA och dess allierade agera då? Till skillnad från Ukraina har Japan ett säkerhetsavtal med USA, men likt Ryssland är det möjligt att Kina kalkylerar med att USA inte vågar riskera krig med en annan kärnvapenmakt. Ekonomiska sanktioner skulle då komma i fråga. I detta fall skulle insatserna vara ännu högre än i Rysslandsfallet, då Kina nu är världens näst största ekonomi. I teorin skulle USA kunna begränsa sin import av kinesiska varor, men likt Ryssland har Kina flera ekonomiska vapen att vedergälla med.

Vetskapen att Iran, Kina, Syrien och andra tittar på ökar västs incitament att agera i Ukraina. Om Obama och europeiska ledare hotar Ryssland med kostsamma ekonomiska sanktioner och sedan inte levererar riskerar man mer än att bara se veka ut. Det kan få västs rivaler att dra slutsatsen att den globala ekonomiska interdependensen inte har stärkt väst politiskt, utan försvagat det. Svaghet provocerar, och agerar man inte angående Ukraina kan det således leda till nya utmaningar, kriser och en farligare omvärld.