Don’t Get Tricked into Joining Trump’s Fact War

<--

Trump fortsätter sin kamp mot enkelt verifierbara uppgifter om världen. Men faktakontroll är otillräckligt som motmedel.

Hur ska vi kunna veta när den postfaktiska tidsåldern slutligen har inträtt? Ett sätt kan vara att hålla utkik efter Sanningometern. Medierna har redan börjat bygga den. När de är klara kommer journalister förtjust att övervaka en mäktig maskin som i realtid bearbetar påståenden som florerar i offentligheten. På en grisblink kommer den att fälla sin dom: “Sant!” eller “Falskt!”.

Sanningometern, kommer det sägas, skyddar oss mot kollektiva villfarelser och vrickad propaganda. Fast vad den i själva verket gör är att bädda för en enfaldig kunskapssyn. Sanningometern kommer att skapa ett offentligt samtal där världen hela tiden beskrivs antingen som svart eller vit och till slut blir obegriplig. Alla kommer att tvingas ta ställning för endera verklighetsbilden.

Journalistiken strävar efter att rapportera det som är sant och relevant. Att kontrollera uppgifter hör till mediernas kall, men att faktakollen håller på att kortslutas visas inte minst när fenomenet Trump bevakas.

Ett exempel sågs i måndagens sändning av Aktuellt i SVT, då republikanen Jerry Cave intervjuades på länk. Det hela resulterade i en surrealistisk tirad om alla historiska framgångar som den nybakade presidenten har hunnit skörda på rekordtid.

Att kabla ut det som det var skulle väl gränsa till det oetiska. Ett alternativt hade faktiskt varit att inte sända den. Men SVT-korrespondenten Erika Bjerström hade i stället laddat upp med en faktakoll, och efter intervjun rättade hon två påståenden.

Det ena rörde en siffra om amerikaners förtroende för medierna som Cave beskrev missvisande. Det andra handlade om papperslösa invandrare, som enligt Cave skulle kosta Kalifornien mångmiljardbelopp varje år. Bjerström slog fast att delstaten snarare vinner på invandringen.

Senare i sändningen, i SVT:s Kulturnytt, rapporterades också om bakgrunden till Fox News nu ökända inslag om invandringen till Sverige. Mot slutet tipsades tittarna om en särskild faktagranskning av den dokumentärfilm som diskuterats i USA.

Trump och hans rådgivare har gått till stenhård attack mot de amerikanska medierna. Helt normal rapportering beskrivs som skamliga lögner, seriösa tv-kanaler är “fake news”. Pressen har stämplats som Trumpadministrationens verkliga opposition. Det är vansinne, och farligt, men det gäller också att medierna inte luras in i Trumps faktakrig.

Tidningen New York Times marknadsför just nu sina prenumerationer med frasen: “Truth. It’s grounded in facts.” Och fast den tyvärr visade sig vara ganska tandlös under presidentkampanjen finns en tendens även bland svenska medier att heroisera faktagranskningen. Man slår på stora pukor så fort man beslagit makthavare med en osanning.

Det finns en övertro på den egna förmågan att punktera falska påståenden. Hur mycket tjänar eller förlorar Kaliforniens ekonomi på de papperslösa immigranterna? Frågan kan besvaras, men knappast utan nyanser. Den reporter som tror sig kunna korrigera endera påstående med tvärsäkerhet har gått i fällan och lurats in i rollen som opposition. Strupen har blottats, för verkligheten kan snart visa sig mer komplicerad än man först hade trott. Något mer skadligt än en dålig faktakoll finns knappast.

Risken är samtidigt att granskningen blir underhållningsvåld, ett spektakel ämnat för den ena sidan i en stamkonflikt. Det är ingen slump att Trump slungar ur sig anklagelser om “fake news”. Han vet att det retar och polariserar.

Vad Trumps motståndare måste slå vakt om är därför både sanningen och gråskalorna. Det finns ämnen som kan behandlas kategoriskt. Lögner finns, och de behöver bemötas. Men medierna behöver göra det opartiskt och med precision, och i processen får det inte glömmas bort att vetenskapen knappast är ett färdigt projekt. Statistiken är otillräcklig, ibland fel.

Vår kunskap om världen byggs på successivt. En del av det vi trodde var sant i går har visats vara falskt. Det är inte detsamma som att säga att sanningen inte finns eller att den är relativ – vilket skulle passa en översittare som Donald Trump – bara att den bör fastslås med ett mått av ödmjukhet.

Trump tvingar medierna att bygga Sanningometern. Men tvärsäkerheten riskerar att förstöra något värdefullt. Vad ska vi kalla det? Det goda samtalet, kanske.

About this publication