"Poof," said John Kerry, "that was sort of the moment. We find ourselves where we are."
The U.S. secretary of state spoke from the heart, or at least not from a script, before the Senate Foreign Relations Committee. He described how negotiations with the Israelis and Palestinians had collapsed — again.
Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu had promised Kerry that he would release a group of Palestinian prisoners, but has ignored the agreed timetable since. The date has come and gone. The Palestinians said that Netanyahu had broken his promise and responded by seeking membership in a number of United Nations bodies, something they had promised to avoid, but only as long as Israel was fulfilling its part of the plan. Israel retaliated with a major effort to bring more Jewish settlers into occupied territory.
And "poof" — the peace process went up in smoke yet again.
Albert Einstein defined insanity as doing the same thing over and over again but expecting new results. If one uses this definition, it is neither the Israelis or Palestinians who appear most insane, but rather a long series of U.S. presidents and secretaries of state.
Since the beginning of the peace process, the U.S. has tried the same recipe again and again and again. The only thing that has changed is the names of the various rounds of negotiations and peace plans, from Madrid in 1991 to Oslo in 1993, Wye River in 1998, Camp David in 2000, Taba in 2001, Roadmap for Peace in 2003, Sharm el-Sheikh in 2005 and Annapolis in 2007.
No peace has there ever been, just perpetual litigation — which suits Israel just fine. As long as negotiations continue, occupation authorities continue to expand their territory and eliminate the conditions for Palestinian independence. Land theft has long been one of Israel's highest-prioritized state operations, but the current government seems determined to set some kind of record in settlement policy. In 2013, more than twice as many settlements started to be built on occupied land than in 2012.
Now, more than a half a million settlers live in the West Bank, including in the occupied eastern part of Jerusalem. Almost half of them have moved there since 1993, when the so-called peace process began. What has the U.S. done during all these years? Used a total of 13 vetoes in the Security Council to protect Israel against pressure from the United Nations.
Barack Obama tried to change tack. When he took office in 2009, he demanded a pause in settlement expansion, but received a flat refusal from Netanyahu. Instead of tightening his superpower muscles, Obama slunk from the fray with his tail between his legs, unwilling to challenge Israel's cheerleaders in Congress — and soon everything was back to the way it had been.
Netanyahu could do exactly as he pleased: As long as he pretended to negotiate, the U.S. would pretend to believe it.
Thus far, throughout spring, John Kerry has been shuttling between Washington and Jerusalem to continue the peace process without prerequisites, having moved a millimeter on the ground — as if a solution would suddenly turn up if Kerry only managed to get Israelis and Palestinians to disagree at the same table long enough, and as if the first step toward a peaceful solution could be taken in Jerusalem or Ramallah.
Of course, what everyone is waiting for is someone to dare to take that step in Washington.
Otherwise — poof.
Alla väntar på Washington
Läs fler krönikor!
Här är Aron Lunds samlingssida
ANNONS:
”Poff”, sa John Kerry, ”så hade liksom ögonblicket passerat och nu är vi där vi är”.
Mejla
Den amerikanske utrikesministern talade från hjärtat, eller i alla fall inte efter manus, inför senatens utrikesutskott. Han beskrev hur hans förhandlingar med israeler och palestinier hade brakat samman – igen.
Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu hade lovat Kerry att han skulle frige en grupp palestinska fångar, men struntade sedan i den överenskomna tidsplanen.
Datumet kom och gick. Palestinierna konstaterade att Netanyahu hade brutit sitt löfte och svarade med att söka medlemskap i ett antal FN-organ, vilket de hade lovat att låta bli så länge Israel fullföljde sin del av planen. Israel hämnades med en stor satsning på att få in fler judiska bosättare på ockuperat område.
Och ”poff” – så hade fredsprocessen gått upp i rök ännu en gång.
Albert Einstein lär ha definierat vansinne som att göra samma sak om och om igen men förvänta sig nya resultat. Om man använder sig av den definitionen är det varken israeler eller palestinier som framstår som mest vansinniga, utan snarare en lång rad amerikanska presidenter och utrikesministrar.
Ända sedan fredsprocessens början har USA försökt med samma recept, igen och igen och igen.
Det enda som har ändrats är namnen på de olika förhandlingsrundorna och fredsplanerna, från Madrid 1991 till Oslo 1993, Wye River 1998, Camp David 2000, Taba 2001, färdplanen för fred 2003, Sharm el-Sheikh 2005 och Annapolis 2007.
Någon fred har det aldrig blivit, bara ett evigt processande – vilket passar Israel fint. Så länge förhandlingarna pågår kan ockupationsmakten fortsätta utvidga sitt territorium och bygga bort förutsättningarna för palestinsk självständighet.
Markstöld har länge varit en av Israels högst prioriterade statliga verksamheter, men den nuvarande regeringen verkar fast besluten att sätta något slags rekord i bosättningspolitiken. Under 2013 påbörjades mer än dubbelt så många nybyggen på ockuperad mark som 2012.
Nu bor mer än en halv miljon bosättare på Västbanken, inklusive i den ockuperade östra delen av Jerusalem. Nästan hälften av dem har flyttat dit sedan 1993, när den så kallade fredsprocessen påbörjades.
Vad USA har gjort under alla dessa år? Lagt sammanlagt tretton veton i Säkerhetsrådet för att skydda Israel mot påtryckningar från FN.
Barack Obama försökte byta linje. När han tillträdde 2009 krävde han en tillfällig paus i bosättningsutbyggnaden, men fick blankt nej från Netanyahu.
Istället för att spänna supermaktsmusklerna smet Obama ur striden med svansen mellan benen, ovillig att utmana Israels hejarklack i den amerikanska kongressen – och snart var allt åter vid det gamla.
Netanyahu fick göra precis som han behagade, och så länge han låtsades förhandla skulle USA låtsas tro på det.
Således har John Kerry under hela våren åkt skytteltrafik mellan Washington och Jerusalem för att fortsätta fredsprocessa, utan att förutsättningarna förflyttat sig en millimeter på marken.
Som det plötsligt skulle dyka upp en lösning, om Kerry bara lyckades få israeler och palestinier att vara oense runt samma bord tillräckligt länge. Som om det första steget mot en fredlig lösning skulle kunna tas i Jerusalem eller Ramallah.
Det alla väntar på är ju att någon ska våga ta det steget i Washington.
Annars – poff.
This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link
.