Unsuitable as Commander in Chief

October 31, 2012

Published in Expressen
(Sweden) on 24 October 2012
by Unsigned Editorial (link to original link to original)

Translated from by Grace Olaison. Edited by Jonathan Douglas.

How afraid should we be of Mitt Romney assuming the role of America’s commander in chief? It is probably the most important question the outside world has to brood upon in the run-up to election day, Nov. 6.

With Barack Obama as the U.S. president, foreign policy has landed in safe hands. The beginning was a little tentative — he made no obvious stand for the freedom fighters on Tehran’s streets and he had exaggerated expectations concerning the kind of dialogue that could be achieved with the world’s dictators.

However, with time, Obama and his secretary of state, Hillary Clinton, have developed an admirable sensitivity in their relations with the outside world. It is not at all easy to put a label on their foreign policy. It includes both idealism and realpolitik, soft and hard power, coalition building as well as solo efforts.

And it is probably this that makes American foreign policy under Obama so well-measured. The world shouldn’t be forced into an idealistic doctrine, but be addressed according to the situation. When the Arab Spring pulled the rug from under the U.S.’ allies in the Arab world, it was realized that the United States must stand with the demonstrators. With the help of Western allies, the Libyan tyrant, Gadhafi, was overthrown.

Not everything stands up to scrutiny — such as the betrayal of the demonstrators in Bahrain — but on the whole, the U.S. has performed well in one of the greatest upheavals since the fall of the Berlin Wall.

Obama has ended the war in Iraq and initiated a lengthy retreat from Afghanistan. The single greatest triumph for Obama is of course the killing of Osama bin Laden. International law sadly has been abused in the struggle against al-Qaida, but a narrower focus in the hunt for terrorists is essentially positive.

In one area, however, Obama has failed: his attempt to solve the Israeli-Palestinian conflict. The plans for an establishment of a Palestinian state within one year, which he proposed in a high-profile speech in Cairo in 2009, have become null and void.

Against this record, one can compare Mitt Romney’s foreign policy agenda. How it looks no one knows at the moment. In the foreign policy debate in Florida the night before last, a more moderate Mitt Romney emerged — one who chooses not to pick a fight on foreign policy.

In other situations, Romney the hawk appears, who surrounds himself with many of George W. Bush’s former advisors from the neo-conservative right. During one visit to Israel earlier this year, he explained that Jerusalem — the eastern half of which is annexed — ought to be recognized as Israel’s capital and he has worryingly intensified his tone against Iran, while at the same time pledging a more confrontational line against China and Russia. Furthermore, Romney the hawk wants to invest more in defense.

So which Romney is the real Romney? Let us hope that we never get to find out the answer to that question.

Hur skraj ska man vara för Mitt Romney i rollen som USA:s överbefälhavare? Det är den viktigaste frågan som omvärlden har att grunna på inför valdagen den 6 november.
Med Barack Obama som USA:s president har utrikespolitiken hamnat i trygga händer. Inledningen var lite trevande; han tog inte tydligt ställning för frihetskämparna på Teherans gator och han hade överdrivna förhoppningar om vad dialog skulle kunna åstadkomma med världens diktatorer.
Men med tiden har Obama och hans utrikesminister Hillary Clinton utvecklat en beundransvärd fingertoppskänsla i sina relationer med omvärlden. Det är inte alldeles lätt att sätta en etikett på deras utrikespolitik. Den rymmer både idealism och realpolitik, mjuk och hård makt, koalitionsbyggande såväl som soloturer.
Och det är väl det som gör den amerikanska utrikespolitiken under Obama så väldoserad. Man pressar inte in världen i en ideologisk doktrin, utan lagar efter läge. När den arabiska våren drog undan mattan för USA:s allierade i arabvärlden insåg man att USA måste ställa sig på demonstranternas sida. Tillsammans med västallierade störtade man Libyens tyrann Khadaffi.
Allt tål inte granskningens ljus - som sveket mot demonstranterna i gulfstaten Bahrain - men på det stora hela har USA hamnat rätt i en av de största omvälvningarna sedan Berlinmurens fall.
Obama har vidare avslutat Irakkriget och påbörjat en utdragen reträtt från Afghanistan. Den enskilt största triumfen för Obama är förstås dödandet av Usama bin Ladin. Folkrätten har blivit sorgligt misshandlad i kriget mot al-Qaida, men ett snävare fokus i terrorjakten är i grunden positivt.

På ett område har dock Obama misslyckats kapitalt - i sina försök att lösa den israelisk-palestinska konflikten. Av planerna på en palestinsk stat inom ett år, som han lanserade i ett uppmärksammat tal i Kairo 2009, har det blivit noll och intet. Detta misslyckande följer dock i en lång rad av diplomatiska genomklappningar i Mellanösternkonflikten för amerikanska presidenter.
Mot detta facit ska man ställa Mitt Romneys utrikespolitiska agenda. Hur den ser ut vet ingen i dagsläget. I den utrikespolitiska debatten i Florida natten till igår framträdde den mer sansade mittenpolitikern Mitt Romney, som väljer att inte ta strid om utrikespolitiken.
I andra sammanhang uppträder höken Romney, som omger sig med många av George W Bushs gamla rådgivare från den neokonservativa högern. Vid ett besök i Israel tidigare i år förklarade han att Jerusalem - vars östra hälft är annekterad - borde erkännas som Israels huvudstad och han har höjt tonläget oroväckande mot Iran samtidigt som han utlovar en mer konfrontativ linje gentemot Kina och Ryssland. Höken Romney vill dessutom satsa ännu mer på försvaret.
Så vilken Romney är den riktige Romney? Låt oss hoppas att vi slipper invänta svaret på den frågan.

This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link .