Iran a Key Player in Obama’s Islamic State Strategy

Back To Origin

Iran viktig bricka 
i Obamas IS-strategi
Efter IS offentliga avrättningar av två amerikanska journalister har det politiska trycket ökat på Obama att agera kraftfullt. Han har under sitt presidentskap fått flera möjligheter att ändra spelplanen i regionen men inte utnyttjat dem, skriver statsvetaren Björn Ottosson.

Att framgångsrikt bekämpa IS kräver att Obama vågar ta steg som kanske alienerar Iran, men det finns mycket som talar för att han inte kommer att ta dem.
Björn Ottosson
Barack Obama befinner sig just nu i en politisk position han absolut inte önskat sig. Likt de flesta av hans företrädare ville han inte att utrikespolitik skulle komma att dominera agendan. Obama ville koncentrera sig på hemmafronten, dra ner på närvaron i Mellanöstern och rikta blicken mot det strategiskt viktigare Asien. Nu står en kris i Europa och ett brinnande Mellanöstern högst på hans dagordning.
Obamas motstånd mot Irakkriget spelade en avgörande roll för hans valseger 2008, och att avsluta kriget var inte bara ett vallöfte utan även ett personligt prestigeprojekt. Att nu tvingas sända tillbaka styrkor kan inte betecknas som något annat än ett misslyckande, men han har inte mycket val.
Att bekämpa IS kommer inte att bli lätt och det kommer att krävas flera svåra avvägningar. Även om Obama nyligen chockade omvärlden genom att öppet deklarera att han saknade en övergripande strategi för IS, så har han agerat på flera fronter. USA har bombat IS-krigare när de rört sig bortom det territorium de redan kontrollerar, sänt vapen till kurderna och med löften om ökat bistånd försökt få regeringen i Bagdad att minska diskrimineringen av sunnimuslimer och politiseringen av den irakiska armen.

Problemet är att alla dessa aktioner hittills har varit så halvhjärtade. Obama ville att USA skulle göra ett mindre avtryck på omvärlden och hans utrikespolitik har kommit att kännetecknas av försiktighet, kontroll och begränsade engagemang. Han verkar alltid tveka att sätta ner foten. Bomba IS – men bara lite. Hjälp kurderna – men ge dem inga tunga vapen.
Snarare än att dramatiskt förändra läget på marken kommer denna typ av aktioner att resultera i ett dödläge. Och ett dödläge är en stor seger för IS. Varje dag IS kontrollerar ett stort territorium kommer tusentals radikaliserade muslimer att betrakta al-Baghdadi som kalifen. Det betyder att IS även ytterligare en dag kan samla in skatt, sälja olja, träna krigare och instruera sina anhängare med utländska pass att ta striden till sina hemländer och sprida legenden om IS. Det betyder att IS även ytterligare en dag kan slakta sina moderata sunnimuslimska motståndare i Syrien.
Att sträcka ut handen till de moderata sunnimuslimer som föredrar ordning är förmodligen det enda sättet att besegra IS. I Irak betyder detta att försöka nå klanledarna och de militära ledarna ansvariga för det så kallade uppvaknandet i Anbar vilket spelade en avgörande roll i besegrandet av al-Qaida i Irak. I Syrien betyder det att stödja kvarlevorna av den icke-radikaliserade falangen av den syriska oppositionen och i Libanon betyder det att backa upp de krafter som stödjer personer som Hariri. I slutändan handlar det även om att samarbeta med Saudiarabien och Förenade arabemiraten för att stabilisera den sunnimuslimska världen.
Just nu känner sig sunnimuslimerna svikna av Obama. I Syrien drog han en linje i sanden men ändrade sig, och med sitt snabba uttåg ur Irak lämnade han dem övergivna. Men att närma sig dem är praktiskt genomförbart. Problemet är snarare att om USA skulle ställa sig fullt bakom en sådan strategi så riskerar man att alienera Iran. Och om det är något som varit konstant i topp på Obamas utrikespolitiska agenda så är det målet att lösa spänningarna med Iran utan ett krig eller att landet utvecklar kärnvapen.
Ingen president sedan 1979 har gjort så mycket som Obama för att försöka lägga grunden för ett övergripande geopolitiskt avtal med Iran. Hans beslutsamhet i denna fråga är en av de mest anmärkningsvärda sakerna med hela hans presidentskap. Fram tills nu har Obama prioriterat detta mål framför relationerna med USA:s traditionellt allierade i regionen. Under åren har han använt sig av både piskor och morötter. Till piskorna hör omfattande sanktioner och till morötterna bland annat hans tystnad när massdemonstrationerna 2009, den så kallade gröna revolutionen, krossades och olika eftergifter i sanktionerna. Obamas Iranstrategi handlar minst lika mycket om att agera på sätt som stärker de samarbetsinriktade krafterna inom Iran som att med hårda maktmedel tvinga Iran till förhandlingsbordet. Än så länge har det inte lett till något avtal om Irans kärnvapen och än mindre till ett övergripande avtal, men det har möjliggjort fortsatta förhandlingar. Kostnaden för denna prioritering har hittills varit enorm och har lett till att USA:s inflytande i Mellanöstern minskat.
Med IS framfart ökar den utrikespolitiska kostnaden för detta vägval ytterligare. IS avrättningar har även retat upp den amerikanska allmänheten och således har även den inrikespolitiska kostnaden ökat. Frågan är nu om Obama kommer att omprioritera eller hålla kursen.
I natt försökte Obama förklara för det amerikanska folket hur han tänker hantera IS. Men klyftan mellan Obamas retorik och hans konkreta handlingar har i många fall varit milsvid och det är alltid bäst att titta på det senare innan man drar några slutsatser.
Obama har under sitt presidentskap fått flera möjligheter att ändra spelplanen i regionen, men han har inte utnyttjat dem. Hade han samarbetat mer med sunnimuslimerna i Irak i ett tidigt skede hade all skuld för kriget kunnat tillskrivas George W Bush, medan han hade kunnat ta åt sig äran för stabiliteten i landet. Hade han agerat kraftfullt mot Assad tidigt hade Iran varit under en enorm press att nå en kompromiss med USA, eftersom landets hela regionala position då hade stått på ruinens brant. Under sommaren gavs han en ny möjlighet då Saudiarabien och Egypten visat sig villiga att närma sig Israel. Frågan är om Obama kommer få några flera liknande möjligheter.
Att framgångsrikt bekämpa IS kräver att Obama vågar ta steg som kanske alienerar Iran, men det finns mycket som talar för att han inte kommer att ta dem. Inom administrationen finns det många som gör analysen att IS utgör ett lika stort hot mot Iran som mot väst. Vidare tänker de att det gemensamma hotet stärker de samarbetsorienterade fraktionerna inom Iran. IS framfart ökar således chansen för ett diplomatiskt genombrott och ju starkare föreställningen är att ett genombrott är nära förestående desto mer kommer de att försöka övertyga Obama att hålla den utsatta kursen. Detta är goda nyheter för IS. Dessutom är det fullt troligt att regimen i Iran är mindre intresserad av att nå ett ömsesidigt gagnande avtal med USA än att maximalt utnyttja Obamas begär efter en transformativ och revanscherande diplomatisk framgång till sin egen fördel.