The US Economic Reality Is Brighter Than It’s Perceived

<--

Den amerikanska ekonomin mår bättre än sitt rykte. En stollig president skulle kunna skrämma den från vettet.

Afghanistan, Irak och amerikansk krigströtthet hjälpte Barack Obama att vinna presidentposten 2008. En annan faktor ska inte förringas: ekonomin. Året innan hade den kört rakt in i en bergvägg kallad finanskrisen.

Obamas åtta år i Vita huset har faktiskt präglats av oavbruten konjunkturuppgång. Men det är inte så det låter i den valkampanj som nu går in på upploppet. Republikanen Donald Trump vevar vilt om avgrundsdjupa katastrofer, Hillary Clinton ansattes hårt av en apokalyptisk vänster innan hon säkrade den demokratiska nomineringen.

Stimulanspaketen började snöras ihop redan under George W Bush, och bidrog till att den stora recessionen inte blev en ny 30-talsdepression. Allt fungerade inte perfekt, en del pengar hamnade i sjön, men finanssystemet rätades upp och bilindustrin dog inte. Räddningsaktionerna kostade i slutändan inte skattebetalarna några pengar.

Däremot förblev budgetunderskotten stora under lång tid, vilket utlöste en bitter strid mellan Obama och hans motståndare i kongressen. Ett antal gånger hotade Republikanerna med att driva landet i bankrutt genom att vägra höja skuldtaket, en vansinnig taktik med potentiellt ödesdigra konsekvenser. Presidenten ville för sin del inte ta tag i kostnadsexplosionen i de sociala förmånsprogrammen. Efter hans återval 2012 nåddes en vapenvila med både skattehöjningar och åtstramningar.

Den statsfinansiella krisen talar ingen om längre. Återhämtningen har varit långsam men stadig. Federal Reserve har gjort sin del genom att hålla räntorna nere, även om vän av ordning undrar om centralbanken ens hinner börja höja innan tiderna blir sämre igen.

Dagsläget är inte så illa. Tillväxten är inte märkvärdig, men den inhemska konsumtionen stabil. Sedan 2010 har 15 miljoner jobb tillkommit. Arbetslösheten är bara 5 procent, och även om många gav upp jobbsökandet till följd av finanskrisen ökar nu sysselsättningsgraden igen. Sent omsider stiger också hushållens medianinkomster, 2015 med hela 5 procent. Starkare arbetsmarknad, högre löner och låg inflation är orsakerna.

Ändå regerar pessimismen. Visst är medianinkomsterna fortfarande aningen lägre än före finanskrisen, men obehaget handlar mest om känsla. Opinionsmätningar säger att folk är ungefär lika tillfreds med sin privatekonomi som på Reagans glada 80-tal. Samtidigt anser två tredjedelar av amerikanerna att USA är på väg åt fel håll.

En del brukar förklaras med att frukter och bördor av de senaste årens upp- och nedgångar har fördelats ojämnt. Det gäller inkomstmässigt, men också geografiskt. Där många industrijobb har försvunnit är det svårare att vara belåten än i Silicon Valley eller på Manhattan. Utan tvivel finns det förlorare som inte har fått tillräckligt stöd för att komma igen. USA satsar exempelvis mindre på arbetsmarknadspolitik än andra västländer.

Presidentens inflytande på den amerikanska ekonomin överskattas alltid. Kongressen beslutar om budgetar och pengar, men Vita huset får skäll om hjulen inte snurrar. Så här på senhösten av sitt mandat har Obamas förtroendesiffror tagit ett kliv uppåt. Det kan avspegla realekonomi, men också fruktan för vad som komma skall efter en horribel valrörelse.

Obamas instinkt har oftast varit att staten ska göra mer. Han har låtsats som att höjd skatt på rika är svaret på alla frågor. I förra veckans nummer av tidskriften Economist ger han emellertid en balanserad bild både av det som hänt under hans åtta år och av vad som brustit.

”Kapitalismen har varit den främsta skaparen av välstånd och möjligheter som världen någonsin har upplevt”, skriver Obama. Vinst och incitament är viktigt, men när marknaden misslyckas måste det som är trasigt lagas. Han försvarar den öppna ekonomin, frihandel och globalisering, och kritiserar populister till höger och vänster för att sätta alla framsteg på spel.

Presidenten visar på fyra punkter där förbättringar måste ske: produktiviteten måste börja öka igen, ojämlikhet motverkas, jobbchanserna bli fler och motståndskraften mot finanskriser stärkas.

I valkampanjen har dock alla seriösa diskussioner dränkts av Donald Trumps förolämpningar och skandaler. Vem kan debattera politiska reformer med en man som skryter med hur han tar kvinnor mellan benen för att han är en stjärna?

Fansen inbillar sig att Trumps erfarenhet som fastighetsmagnat gör honom lämpad att fixa hela USA:s ekonomi. Men dels finns åtskilliga dubier om hans affärer, dels är han både ohederlig och dålig på att räkna. Han har surfat på en våg av missnöje och rädsla, men det gör inte hans politik (eller snarare brist på den) trovärdig.

Trump säger att medelklassen ska blomstra, men hans huvudspår är kraftiga skattesänkningar för knösar och företag. Utgifterna för allt från försvar till skolor ska expandera, och summan ser ut som ett galopperande budgetunderskott. Tillväxten ska lyfta till 4 procent, en ren illusion inte minst på grund av demografin. Han lovar 25 miljoner jobb, långt fler än antalet människor som kan ta dem. Dessutom tänker han deportera alla de papperslösa som landet inte klarar sig utan och stoppa invandringen.

Hos Clinton saknas helheten snarare än detaljerna. Där finns en del vettigt, som satsningar på infrastruktur och föräldraledighet. De mest välbärgade tål säkert att betala betydligt mer i skatt, men företag som får nya pålagor skapar inte självklart fler jobb. Problemet är dessutom att hon inte försöker reformera utan komplicera skattesystemet, som redan är en djungel av avdrag och kryphål.

Ingen pratar längre om de stegrade utgifterna för pensioner och Medicare, sjukvårdssystemet för äldre. Både Clinton och Trump förfäktar myten om att inget behöver åtgärdas.

Protektionismen kan vara det värsta med hela presidentvalet. Trump hotar med att riva upp Nafta och andra frihandelsavtal, och chockhöja tullarna på varor från Kina och Mexiko. Hela världen ska böja sig för USA:s villkor, men handelskrig är betydligt mer sannolikt. Amerikanska konsumenter kommer att drabbas av högre priser. De svunna industrijobben lär inte flytta tillbaka från utlandet, inte ens om Trump förbjuder robotar och teknikutveckling.

Också Clinton har, mot bättre vetande, valt handelshinderbanan. Fackföreningar och vänsterdemokrater krävde det i primärvalen, Trump har skrämt henne vidare. Numera säger hon nej till Stillahavsavtalet TPP. Om det bara är valpropaganda blir en ny kursändring hur som helst svårsåld.

USA:s ekonomi har sina vägbulor. Lyckligtvis är den fortfarande en tämligen flexibel organism med innovationer, entreprenörer och stor inneboende kraft. Trump skulle vara livsfarlig, inte bara för att hans politik inte hänger ihop utan på grund av den förödande osäkerhet han kan sprida över världen. Clintons recept lovar knappast evig hälsa. Det är ändå att föredra framför garanterad hjärtinfarkt.